Katlas Vinter 2017; Little Krull becames bigger Krull

 Katla har ju hunnit fyllt år! Kan inte fatta hur fort det har gått! Mycket vi ska hinna med det kommande året har jag tänkt. Röntga höfter, göra BPH, ta några utställningscert och debutera i lite olika sporter. En utav dem kommer vi faktiskt beta av redan ikväll då vi ska tävla rally för första gången. Jag hade ju inte tänkt att det ska bli nån rallyhund av den här, och vi har knappt tränat bana alls, men alla grunder finns ju där för nybörjarklassen så när jag såg att de skulle ha en kvällstävling här på klubben så tänkte jag why not?! Det går som det går. Vi får träna på att tävla tänkte jag mest. Men jag märker att jag känner mig mer och mer sugen på rallyn istället för lydnaden. Rallyn är liksom säker mark medan tävlingslydnaden är det inte och just nu behöver jag veta vad jag håller på med emellanåt. 

Vi har också hunnit debutera i TtM tillsammans med Karin och Mira som Team "Catwalk". Vi har försökt setts med jämna mellanrum trots att vi bor en bra bit bort från varandra, och träningarna har känts väldigt utvecklande och framförallt roliga. Vi har startat inofficiellt på en träningstävling i den hall här i Uppsala där Katla har tränat rätt mkt innan och det gick riktigt bra. Sen har vi startat på officiell tävling och där var stämningen mer virrig. Jag blev lite chockad då Katla bara traskade ur position för att mest flumma runt, något som aldrig händer på träning. Men det har varit löp och efterföljande skendräktighet som jag tror kan ha spökat lite för henne i en period här. Nu ska vi tävla i helgen igen och jag har sänkt förväntningarna rent prestationsmässigt och vill mest se till att få en trygg och rolig stund på planen tillsammans. 

Vi tränar mycket htm-grunder och läxor till Pernilla-satsningen vi går. Nu håller vi på med alla 10 positionerna i någon utsträckning och jag känner mig rätt virrig emellanåt, och Katla med för den delen. Det är ingångar och ordförståelse och stadga och startträning och sidoförflyttningar i en salig röra! Jag har inte lyckats strukturera upp träningen som jag har velat och min egen ork gör att den också blir oregelbunden. Jag vet att en del på samma kurs har avancerade bulletjournals och känner hur prestationsångesten och mindervärdeskomplex/avundsjukan stinger till ibland. Men nej, jag vill bara hitta nått som funkar, som blir av i huvud taget, och jag kan inte gå i fällan att skita i att lyssna på vad kroppen OCH huvudet orkar med. Det gäller att vi gör det här i den takt det är tänkt och hellre vara noggrann än att jaga på. När vi väl tränar så känns det bra och vi gör framsteg i alla fall. Ibland blir det lite setbacks, men det är ju naturligt också. Det gäller att ha tålamodet att jobba sig igenom dem utan att fuska.

Höll nästan på att glömma att vi varit på utställning också sen sist. Både Katla och två av hennes syskon ställdes i Strängnäs och alla 3 fick excellent. Det var extremt snålt med CK:en så det fick en vara nöjd med. Jag är också nöjd med hur Katla skötte sig, det är mest jag som behöver träna faktiskt. Har lite samma tendens där som i allt annat att jag stressar in i ringen och blir virrig istället för att ta de där sekunderna innan för att ta ett djupt andetag och samla ihop mig. Tanken är ju som sagt att vi ska försöka komma iväg och ställa lite regelbundet under året.

Kumos vinter 2017; Mr K only dance when he wants to

 Och här kommer en uppdatering om Mr K.

Kumo har ju fått haka på Katlas HtM-kurs och han tycker det är superkul att få träna grunder. Kumo gillar grunder för att grunder är LÄTTA och eftersom han är så duktig så får han mycket godis. Jag får liksom en väldigt stark känsla av att han tänker "Va, får jag godis för det här lätta?! Ha! Jag kan knappt tro det!" Kursupplägget är upplagt så att vi hela tiden bygger på lite lite på grunderna så jag har en förhoppning att han fortsättningsvis kommer tycka att det är enkelt och roligt. I kursen ingår det också moment som miljö- och störningsträning och faktiskt så ser jag hur han tillgodogör sig väldigt mycket av det också. Det har ju hänt en massa positiv utveckling sen vi började tävla Kumo och jag och han hade svårt att släppa miljön i huvud taget, men vi kan alltid bli bättre. Speciellt på att släppa snuttefilten som att träna med godis i handen och kopplad hund. Kanske är det skitdumt att utmana på det sättet när han har en diger rymmarhistoria bakom sig, men jag tycker att det har blivit en skillnad sen jag började träna mer med detta i åtanke. När vi tränar är han väldigt följsam och lyhörd och hans mentala omladdningar med blicksläpp mellan repetitionerna har blivit kortare. 

Jag har också fått ändan ur och gjort BÅDE ett htm-program och även påbörjat planeringen på ett nytt freestyleprogram! Det som gjorde att det äntligen släppte med freestyleprogrammet som jag inte alls varit sugen på att ta tag i var att jag hittade en perfekt rekvisita som jag varit på jakt efter sedan jag fick en idé på ett programtema. Hittade denna på loppis för en billig peng:

Och det kanske går att gissa vad temat kommer vara. Så nu är musik ihopklippt och det finns en skiss för ca halva programmet. Känner igen hets med att börja tävla med det så snabbt som möjligt, men nu är i alla fall startsträckan avklarad känner jag. Jag känner mig också mer taggad att "ta tag" i Kumos freestyle nu när Yumes championat är fixat. 

Htm-programmet jag fixat har vi redan hunnit tävla med en gång, men det var ingen höjdare. Det är ett väääldigt avancerat program för klass 1 och egentligen så har det ju gått väldigt bra för oss när vi bara improviserat. Men ja... vi ska tävla nu i helgen med det så jag vill se om det går bättre då eller om jag ska omvärdera tanken med att ha ett program just nu i klass 1. När vi tävlade var han väldigt seg så varken positioner eller musiktolkning blev något bra. Fick en fin poäng för programplaneringen i alla fall, haha! Och då gav jag ändå upp och improviserade en del här också.. Bjussar på en film på spektaklet:

Älskar också att vi fick kommentaren från en av domarna: "Musiken passar dig mycket bättre än hunden".

Yumes vinter 2017; The awsome Demonpup

OJ vad mycket som hänt sen sist jag skrev! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Men jag betar helt enkelt av hela gänget i ett inlägg var för sig tror jag... Så här är lite om vad Yume har haft för sig.

Vi gjorde årets första officiella tävling i Kungsör i mitten på februari. Träningen inför den hade varit lite skakig där hon ömsom varit väldigt fokuserad och taggad men ibland också väldigt ljudig. Den första av två starter började hon i princip med att vilja springa av planen mot vad hon trodde var en externbelöning. Jag röt åt henne med ett skarpt, men ensamt NEJ och då kom hon utan knussel eller ledsna miner tillbaka och jobbade på och vi avslutade programmet med många fina delar. Fick ett avdrag för korrigering men tyckte att det fick det vara värt för att markera att det beteendet är ingenting jag vill veta av när vi jobbar. Nästa start gick jag in på planen och var helt inställd på att ge min hund stöd och kärlek och det var verkligen så skönt att bara få berömma och heja på i princip hela programmet istället för att pressa och jaga på. Och jo fokuset blev bättre, men då vi var trötta blev inte precisionen lika bra. Båda starterna var nära cert så jag kände mig ändå nöjd med vår prestation.

Några veckor senare var det dags igen i Karlstad och även där var det dubbla starter. Då hade Yume precis börjat löpa och var alltså tvungen att starta med löptrosa och då tänkte hon minsann INTE ligga och än mindre krypa på golvet med den på sig! Så jag fick lite hejsansvejsan stuva om lite i programmet och utesluta de grejerna. Första starten gjorde vi en del fina grejer i, men med ett par rejäla stopp där hon liksom bara la av, men jag tyckte att jag jobbade på bra själv och stöttade så gott det gick. Jag hade egentligen tänkt innan att den andra starten skulle bli en belöningsstart oavsett hur det gick i den första för att inte pressa henne onödigt mycket. Men när jag såg poängen och att det bara fattades 0,1 i utförandet så var det där och gnagde ändå. Jag ville testa att köra på i alla fall. Hon var trött, men ändå så hankade vi oss liksom fram genom programmet. Knappast någon superenergi, och vissa saker blev verkligen inte särskilt tjusiga, men det som krånglat den första starten krånglade ändå lite mindre nu och förutom på slutet där vi inte riktigt höll ända fram, så var det förvånansvärt bra jobbat. Men när vi sprang ut från planen grämde jag mig ändå lite för att jag inte belönat ändå. Men den starten visade det sig skulle räcka till vårt sista CERT så där och då klarade vi av championatet. Jag blev otroligt glad såklart, men kanske mest av allt lättad faktiskt. Det känns liksom så skönt att få släppa det målet och mer fokusera på en annan typ av tävlingskarriär i freestylen för Yumes del. Jag är så jäkla stolt över henne och hur hon har vuxit in i rollen som tävlingshund. Mest av allt imponeras jag av hennes förmåga att pressa sig själv även när hon tycker att det är jobbigt, och hon gör det för min skull! Det är en egenskap jag inte vill överutnyttja, men det är ju fantastiskt att den finns där. 

 Yume är alltså den första shiban i alla fall Sverige och Norden med ett freestylechampionat. Jag kan inte svära på att hon är först i Europa eller övriga världen, jag har inte jättebra koll på hur det ser ut med aktiva i England, USA och asien, men mig veterligen finns där ingen som kommit lika långt i sporten. Hursom så ville vi såklart fira denna bragd ordentligt! Så vi bjöd in vårt träningsgäng här i Uppsala på shiba-championatstårta och träning i vårsolen.

Vi har även startat på en tävling till efter Karlstad, med två starter. På ett helt nytt ställe denna gång och det var ett tag sen sist. Första starten var hon så ofokuserad och seg att jag valde att bryta och belöna upp lite moment och andra starten var inte fantastisk på något vis, men vi höjde vår kvalpoäng med en tiondel i alla fall, haha! Det räckte också till en 3:e plats och en rosett. Nu är det tävlingsvila ett bra tag framåt och sen tar vi tag i det igen till hösten har jag tänkt för det är nämligen så att..

...Hon är parad! För några veckor sedan så var hon på en dejt med en äldre röd herre och även om det är för tidigt att säga så tror jag allt att hon är dräktig. De tecken som har varit de andra gångerna visar sig nu också så jag skulle bli förvånad om det inte är så. Hungrig, kelig och pruttig! Hehe. Men om två veckor så ska jag nog kunna gissa mer säkert. Jag hoppas så att hon faktiskt är dräktig så att vi har de där två foderkullarna bakom oss och kan satsa helhjärtat på tävlandet sen. Jag vill ju eventuellt ta en kull på henne själv, men det blir inte än på några år, så tills dess hinner vi träna och tävla en massa. Men blir det inget nu så får vi tänka om, och det är väl inte hela världen heller.

Heelwork to music och hundträning som terapiform

Redan när Katla var ett litet embryo i sin mammas mage och jag gick och längtade och väntade på att hon skulle ploppa ut så hade jag bestämt att jag ville träna HtM med henne. Jag har varit nyfiken på Htm så länge. Jag har tränat och tävlat med shiborna såklart, men jag hade ingen riktigt förståelse för sporten. Jag tyckte i början när jag bara pysslade med freestyle, att det i ärlighetens namn kunde se rätt tråkigt ut och att det mest bara var "att gå runt" till musiken. Men så började jag träna lite smått med shiborna. Till en början utan större förståelse för vad det gick ut på. Men ju mer jag tränade och ju mer jag engagerade mig ju mer förändrades det. Det blev också vanligare med riktigt bra och underhållande heelworkprogram på tävlingarna vi var på vilket gav inspiration. Det var en helt annan typ av tillfredsställelse att träna htm jämfört med freestyle, och jag kände mer och mer att jag skulle vilja träna det mer, men shibornas arbetsförmåga är inte oändlig och freestylen och rallyn tog rätt mycket tid. Så det skulle bli den där pumivalpens uppgift att finnas tillgänglig för htm-träning alltså. Så i slutet av sommaren så utannonserades en kurs till våren i htm. Den skulle sträcka sig under heeela våren och innefatta allt ifrån grundinlärning av positioner till programbygge och mentalträning. Med en ny hund och höga ambitioner kände jag att jag ville få de bästa förutsättningarna för att lyckas från början, så jag anmälde mig och min valp. Under hösten och vintern började vi träna lite på egen hand. Lite positioner och lite freestyletricks som kan användas som övergångar. Vi tyckte båda att det var mycket roligt. Katla verkade uppskatta uppgiften och hade hon inte gjort det så hade jag nog blivit besviken, men inte tvekat att se mig om efter något annat att låta henne ha som huvudsyssla. 

Även om träningen var kul så märkte jag också att en sån här typ av precisionssport väckte extremt mycket känslor i mig. Jag måste handskas med en uppfattning om "det perfekta". Det perfekta tar en mycket större plats för mig när det det kommer till något som så uppenbart handlar om precision. En dåligt utförd freestylerörelse känns på något sätt enklare att leva med än ett fokussläpp eller en ickekorrekt utförd Htm-position. Jag blir också medveten om de högt ställda kraven jag har på min nya hund. Ibland kan träningen flyta på så bra att jag glömmer hur ung hon är och att hon inte på långa vägar har hunnit lära sig allt jag förväntar mig av henne, och då ställer jag orättvist höga krav. Jag gjorde samma sak med Yume när hon var ung. Jämfört med Kumo så var hon så mycket mera följsam och träniningsvillig och i min iver så skyndade jag på och pressade alltför mycket. Men även om jag är medveten så tar det otroligt mycket energi och möda att bryta sig igenom mina invanda tankebanor och hantera känslorna annorlunda. 

 

Att träna en hund som Katla är också en ny erfarenhet för mig. Jag lär mig jättemycket av att träna henne, för hon är en helt annorlunda att träna än mina andra två hundar. Där jag måste peppa och heja på shiborna måste jag istället vara trygg och metodisk när jag tränar Katla. Hon gör det extremt tydligt när jag är för psykiskt ostabil för att kunna träna i huvud taget och ställer mig mot så många sidor hos mig själv som jag inte gillar. Jag är otålig, lättretlig och ibland som sagt väldigt krävande och kan vara oresonlig när det kommer till det. 

Allt det här triggar mycket i mig. Mycket som hör ihop med att mitt mående och många känslor och föreställningar kring mig själv som just nu ligger nära ytan. Framförallt kring min självkänsla. För allt det här leder till en slags uppgivenhet. En speciell tanke som ibland som hastigast flimrar förbi tillsammans med ett hugg i magen: "Hur kunde du tro att du skulle lyckas med det här?" Här är jag, jag vet ingenting om den här sporten, jag har inte kunskap eller redskap eller ens kapaciteten att ta mig dit mina höga ambitioner säger att jag vill. Jag har lyckats skaffa mig en fantastisk hund, men kan inte förvalta den, jag kommer göra fel, ja kanske till och med förstöra hunden eftersom den måste dras med mig. Och på den vägen är det. Efter ett visst träningspass så blev jag helt överrumplad av alla de här känslorna. Det var ett pass som känts så otroligt bra för att sedan kännas piss när jag kollade på film från den träningen. Då hittade jag MASSOR av fel jag gjorde och den där bra känslan den var tydligen bara ett fantasifoster. Är det någonting jag tycker är obehagligt så är det när mina egna känslor inte har någon förankring i verkligheten, och vad kan vara mer verkligt än en film? Det som ändå gör att jag inte bara lägger ner, ger upp, är att jag faktiskt kan ta mig ur detta. Det tar ibland tid, men det går lite fortare och blir lite lättare för varje gång, och det är ett tecken på att jag är på rätt väg. Det är skitjobbigt, men jag behöver också träna på det. 

Men är det rättvist då mot hundarna att låta hundträningen vara något slags krigsfält för mig mot mina tankespöken? I själva träningen försöker jag vara i nuet så mycket som möjligt, annars går det liksom inte, jag vill att detta påverkar hundarna så lite som möjligt även om det händer att de hamnar i det i vissa situationer. Det handlar mest om ett efterarbete, när jag ställs mot olika bilder av vad som hänt samt mina egna förväntningar och osäkerheter. Men nu har jag förstått att jag kan välja när det kommer till just den här situationen. Ingen tvingar mig att filma mig själv när jag tränar och ingen tvingar mig heller att titta på det om jag inte vill. Jag kan ha full kontroll med just detta. Ibland filmar jag träningen, men skiter i att titta på det för att jag bara vill behålla känslan just nu, ibland tittar jag på det, går riktigt ner mig för att sedan jobba mig tillbaka. Ibland letar jag bara efter de guldkorn som jag vet fanns där och fokuserar endast på dem. Väldigt ofta filmar jag inte alls. Jag vill lära mig hantera det. För det är ett bra verktyg för att ta sig tekniskt vidare. Du ser vad du gör, vad hunden gör, vad du belönar och vad det blir för resultat osv. Jag vill kunna titta på filmerna helt konstruktivt utan att slå ner på allt och bli helt uppgiven för att det inte känns som att det är någon idé att ens försöka, det blir ändå bara fel. 

Med den här kursen vi går nu har vi också möjlighet att dela med oss av våran träning via film och jag har upptäckt att det ger det hela ytterligare en nivå. Att visa andra något ickeperfekt... och att öva på att hantera det. Igår la jag upp filmer när vi tränade ingångar. Det var ett sånt där pass där jag tyckte att det gick mycket bättre än vad filmerna visade. Ingångarna hade inte alls varit så raka och stabila som jag såg dom under träningen. Hundrumpan kom alldeles för snett in och det åkte upp yttertassar och hejsvejs. Jag nojjade, men la upp dem och efterfrågade tips. Det kändes jobbigt, men hanterbart. Och jag fick svar. Jag fick en liten undran om det kanske inte berodde på att jag belönade ganska högt upp, och utåt. Det gick upp som ett litet ljus i huvudet på mig när jag tittade på filmen igen med denna nya information. Visst var det så! Det var ju hur tydligt som helst att det var så! Jag blev smått lyrisk och kände hur jag genast ville pröva att göra om, göra annorlunda. För det hade absolut inte fallit mig in att det kunde ha med belöningsplaceringen att göra, även om det är fullt logiskt att det var det. Visst kom tanken "Det borde du ha fattat själv!" upp, men jag kunde inte köpa den för jag hade verkligen inte en tanke på just den grejen och jag vet hur blind en kan bli när det gäller den egna träningen. Så jag prövade att ändra belöningsplaceringen och vips, kom vi vidare med den ingången, dessutom var det lite annat som lossnade också på köpet. Detta blev bara en så himla positiv erfarenhet och jag tror verkligen den kommer stanna hos mig som en sånt där vägvisande minne. Att jag kommer kunna se tillbaka på det när det känns jobbigt nästa gång och tänka att det blev så himla bra ändå till slut den här gången.

Att skriva om allt det här känns väldigt utlämnande. Men jag vill samtidigt dela med mig. För jag tycker det är så jäkla häftigt att något som hundar och hundträning ger mig så mycket nycklar till annat här i livet. Att det hjälper mig att leva, att det utmanar mig och får mig att utvecklas och bli en bättre människa. 

Kanske kommer inte jag och Katla och nå dit jag hade tänkt mig, men så länge det känns bra att sträva efter det så kommer vi att försöka. Vi kommer jobba, vi kommer utvecklas, vi kommer stöta på problem, vi kommer vara less, vi kommer växa, vi kommer jobba ännu mer och vi kommer lyckas med det vi företar oss!  

 

Mål och planer för 2017

Jag har funderat och funderat på hurvida jag ska skriva och publicera en mållista för 2017 här på bloggen. Jag har en massa förväntningar, tankar och planer om och för detta år, men jag vet också att mycket fortfarande är osäkert med mitt mående, ekonomin och andra förutsättningar för om vi kommer kunna göra nånting i huvud taget. En massa förbehåll alltså. Samtidigt vill jag tillåta mig att ha mål även om allt möjligt skulle kunna hända för att jag inte ska nå dem. Så jag har skrivit en mållista, men jag har kommit fram till att jag inte kommer att publicera den i huvud taget. Den är endast för mig i år för att minimera negativ prestationsångest. Men jag delar med mig lite ändå om vad jag redan nu vet kommer hända i år i några grenar vi är aktiva i.

Yume kommer fortsättningsvis få fortsätta fokusera på freestylen. Årets första tävling är redan inbokad, och förhoppningsvis hinner vi tävla ännu en gång innan det är dags för löp och parning. Planen är nämligen att hon ska ha valpar i vår/sommar. Går det vägen så kommer hon hem lagom till att vi hinner komma i form till hösttävlingarna. Vi kommer att behålla och utveckla vårat nuvarande program och det sista certet för championatet ska vi väl kunna knipa under året.

Katla har påbörjat en htm-satsningskurs för Pernilla Pöykiöniemi som kommer löpa under hela våren. Vi ska nöta grunder och svetsat ihop till ett riktigt ekipage med alla förutsättningar för att lyckas på tävling. Jag kommer vänta tills det känns rätt att debutera med henne, och jag tror inte att det kommer bli i år. Däremot ska vi också träna och tävla TeamworkToMusic! Tidigare kallat 6+ vilket innebär att det måste vara mer än 6 fötter/tassar på planen; alltså kort och gott en typ av lagklass. Vi har slagit oss ihop med ett annat ekipage och jag tror att det kommer vara så nyttigt och välgörande för oss att få komma ut och pröva på tävling på ett avslappnat och kravlöst sätt.

Kumo har jag ingen aning om vad han vill ha som huvudsyssla under året. Han kan ju liksom lite av allt och mest av allt är det dagsformen som styr hur prestationen blir, haha. Så han kommer inte vara prioriterad när det kommer till tävlandet, men jag tänker ändå att han får hänga på och träna allt om viljan finns så ska det nog kunna bli nån liten utveckling nånstans även för hans del. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Kanske att han får haka på Katlas htm-träning här inledningsvis och att vi får till ett roligt program i heelworken som vi kan tävla lite med. Vi får se hur det blir som sagt.

Jag själv kommer antagligen och förhoppningsvis att gå en del utbildningar som tävlingsfunktionär i både freestyle och rally. Jag känner mig lite kluven kring det egna tränandet och tävlandet i rally just nu, men om jag och Kumo får lite feeling så kanske vi satsar på CERT i mästarklassen, men då kan vi bara satsa på endast det. Katla har jag funderat lite på att starta i nybörjarklass bara för att. Hon kan i princip alla moment för det redan nu, men jag får se hur jag vill göra.

Jag kommer också försöka ställa ut Katla lite under året. Jag vill lära mig mer om klippning och kunna klippa själv så att det ser någorlunda vettigt ut inför utställning. Sen ska hon även få pröva på lite mer krävande fysisk träning när hon får åldern inne för det. Vore ju himla festligt att testa drag med både henne och Yume. Sen stundar väl lite HD-röntgen, kanske ett bph och såklart kennelläger under året. Himla spännande och kul att få fortsätta se henne växa och utvecklas.

Så även om mycket känns oklart på vad som kommer hända privat detta år så är det en trygghet att veta att hundarna kommer vara med vad som än händer. Oavsett hur mycket träning, tävling och resultat som väntar så får jag dela tillvaron med mitt fina gäng.

AFEC finalen på MyDog

Den 6:e lämnade jag av Kumo hos min mamma och packade in Yume och Katla och alla attiraljer som behövs för en freestyletävling och begav oss ner mot Göteborg. Men detta var ingen vanlig freestyletävling utan AFEC-finalen på MyDog. En gigantisk tävlingsplan, hög hög musik, massa människor och hundar och en allmänt uppsluppen stämning! 

på hotellet

Vi fick en förvånansvärt lugn och avslappnad kväll och natt på hotellet. Det var Katlas första hotellvistelse och hon skötte sig galant. Det största problemet var att rummet var alldeles för varmt så jag var tvungen att ha fönstret öppet i några timmar innan det blev en mer dräglig temperatur. Jag vaknade av mig själv ännu tidigare än jag ställt väckningen på, så vi fick väldigt gott om tid att rasta, packa ihop, göra oss i ordning, ta med oss frukost och åka mot svenska mässan. Samlingen skulle vara vid 8.15, mässan öppnade 7 så vi var där ungefär en timme innan samlingen för att hinna landa ordentligt. Jag hämtade hundar och grejer i två omgångar och det gick riktigt bra. Hann växla lite ord med medtävlanden och sen blev det dags för samling och banvandring. En fick ta med sig hunden i koppel på banvandringen och även leksak så vi gick runt och kände av underlaget och stämningen och Yume kändes fokuserad och följsam trots mycket andra hundar på planen så vi gjorde något moment innan hon fick vila i buren igen och jag gick programmet själv. 

 

Heelworken skulle starta först med 8 ekipage så jag satte mig på läktaren och fokuserade helt på att bara titta och njuta av att vara där och få se allt live. Satt där ett tag innan jag plötsligt ser en PUMI vandra omkring och förvirrat se ut att leta efter något, tog en halv sekund innan jag fattade att det var MIN PUMI, och en bit bredvid ser jag Yume lika förvirrad hon. Katla hade lyckats krafsa upp dragkedjan, men det var bara att stuva in dem där igen och knyta ett litet snöre så inte samma sak skulle hända igen. Jag blev mer och mer nervös ju mer det närmade sig, men jag kände ändå att jag hade någon form av kontroll och njöt av att jag inte var helt handlingsförlamad av nerver, det kändes stort. Så blev heelworken klar och vi skulle starta som nummer 2 i freestylen och jag tog ut Yume ur buren igen och började värma upp lite. Ville inte trötta ut henne så vi laddade mest. Vi gick ut på planen och vägen till pallen och vår startpunkt var lång så lååång. Jag kände av Yumes energi och förstod att jag skulle bli tvungen att "hålla i" henne rätt mycket för hon var lite spattig. Själv kände jag mig helt darrig. Jag hörde hur speakern nämnde att detta var vår första större tävling och hur vi fick en applåd, men jag registrerade inte hur mycket folk det var som satt på läktarna. Kastade en blick mot domarna och satte oss i startposen och Yume blev klar fort så vi körde igång. Starten satt riktigt bra, om något var hon lite snabb, men hellre det än tvärtom. När våra snurrar kom så svarade hon inte på kommandot på en gång vilket hon brukar göra på just det momentet. Där tror jag att hon reagerade på hur musiken studsade (vilket störde mig också) och inte hörde mig riktigt. Därför blev de inte riktigt synkade och jag blev lite ställd. Sen minns jag liksom mest delar. Jag känner hur dels den leksak som jag stoppat innanför brallorna sakta men säkert vandrar nerför benet och sen hur själva byxorna glider ner och hur jag var tvungen att rätta till dem. I en sekvens tror jag också att jag tappar min pistol och hur både Yume och jag blir helt ställda, men det är de lösa golvplattorna som smäller på vissa ställen när jag går på dem. Något som jag visste om, men som ändå blir en väldig överraskning. Vissa moment och rörelser blir inte så precisa, det blir lite missar, vi är sena på ett ställe, hon sätter sig ner och tar en klipaus, men vi kommer hela tiden vidare. I avslutningen är vi båda helt uppe i varv och hon ljudar faktiskt en del. Det är som att hon är lite sur, liksom att hon undrar vad fan jag håller på med och hur hon berättar hur kämpigt hon tycker det är, inte att hon tycker att det är jobbigt på ett negativt tärande sätt, utan mer med jävla anamma liksom. Förutom det så tyckte jag vi satte avslutningen över förväntan med tanke på att den är lite ändrad och det var första gången på tävling. Det var så skönt att få springa av planen. Yume fick ett par uppmuntrande klappar och även om jag var svettig och darrig så var nog den största känslan tillfredsställelse. Att vi klarade det, utan missöden! 

Yume fick kampa en liten stund och sedan kattmat och vi tog oss ut för att rasta lite. Resultaten las upp löpande, men jag kände mig liksom inte så jätteintresserad av dem. Det var ju liksom inte syftet med den här tävlingen, jag visste redan vilken placering vi skulle få. När jag väl fick se dem så kände jag mig i alla fall ännu nöjdare. 22,75 poäng blev det och bara så lite lite som fattades (0,25p) i precision och samarbete för certpoäng. Det blev prisutdelning och alla fick ta emot priser och vi fick en jättetjusig rosett samt en hel påse från Agria med massa smått och gott i. Inte illa för en sistaplats! Yume var trots allt den yngsta hunden i hela freestylegänget, och den med minst erfarenhet av större tävlingar. Hon var också den enda hunden i startfältet som inte var av vall- eller retriverras. Vi tittade förbi shibaringen innan vi började packa in och köra hemåt. Själva hemresan är tyvärr en tråkigare historia som jag inte ska dra här, men efter en bortbärgad bil, flera timmars väntan på buss och tåg och slutligen en taxiresa så var vi tillbaka i Sala igen sent på kvällen.

Trött tjej med sin rosett <3

Dagen efter fick jag se filmat från tävlingen och alla de där grejerna jag trott att jag gjort (tappat byxorna osv) verkar inte synts och jag är bara så grymt nöjd med våran prestation! Nu har vi lite på fötterna inför kommande utmaningar och jag hoppas detta är talande för hur vårt kommande freestyleår.

Sammanfattning 2016

I och med att jag haft i mångt och mycket ett riktigt jävla skitår privat 2016 så är väl inte peppen på att sammanfatta det så där särskilt hög. Men hundlivs-mässigt har det faktiskt inte varit så illa, eller det har liksom varit det enda i livet som inte varit 100% skit i alla fall. Men jag har blivit så illa tvungen att prioritera bort mycket jag velat göra med hundarna under det här året, men kanske har det varit bra till och med. 2016 bjöd trots allt på några av de största insikterna och upplevelserna hittills i mitt hundliv

Freestyle:

*Nytt program för Yume i klass 3

Mentalt har jag ju gått och filat på denna ett bra tag, men det var inte förrän Yume kom tillbaka från mammaledigheten som jag riktigt kände peppen och verkligen VILLE få ihop något. Att sätta ihop ett klass 3 kan vara väldigt utmanande, och det är mycket som en ska ta hänsyn till. Och det har varit så roligt att fundera, testa och utvärdera, och jag tror det kommer ta ett tag innan vi tröttnar på det för det finns mycket utrymme för utveckling. 

*Eventuell debut i klass 3 för Yume

Själva officiella debuten i klassen blev dessvärre en snöplig och jävligt onödig disk, men jag är mer nöjd än missnöjd över den starten ändå. Vi hanterade det hela efter bästa förmåga. Sedan hann vi bara tävla officiellt en tävling till helgen direkt efter debuten. Dubbeltävling med dubbelstarter där 2 av dem starterna fick bli belöningsstarter och med 2 fantastiska freestyle-cert och två pallplaceringar i de andra 2 starterna. Vi har startat några gånger på inofficiella tävlingar där det mest har varit fokus på att uthållighetsträna och pressa orken lite. Trots så få starter i år så överträffade de resultaten alla mina förväntningar och vi har fått nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta tävlande.

*Starta i freestyleklass 3 med Kumo minst 1 gång

Kumo har startat officiellt 3 gånger på 2 tävlingar i år. 2 av de starterna blev diskstarter och den tredje var inte mycket att hurra för den heller. Jag bestämde mig för att skrota programmet och göra ett nytt, men har inte kommit mig för det riktigt än. Kumo har fått pyssla lite med HtM istället och gjorde en officiell start i HtM 1 i år och fick sitt första uppflytt i den klassen.

*Lära in fler HtM-positioner

En ny position har shiborna faktiskt fått lära sig i år och det är position 3. En mycket rolig position tycker matte. 

*Hitta folk att träna med i Uppsala

Har hängt på ett litet träningsgäng och haft det väldigt trevligt. Det enda som är lite knepigt är att det är så svårt att få till hyfsat regelbundna träningar.

Utställnig:

*Ställa ut Yume minst 1 gång officiellt (med päls!)

Yume ställdes ut exakt 1 gång officiellt i år och det var på shibaspecialen. Men det blev bara ett slätt excellent för hennes del och lusten att ställa ut mera verkar inte vilja infinna sig så vi får se om vi skippar det helt 2017.

Rallylydnad:

*Testa olika varianter av uppvärmningsrutiner för att hitta vad som är ultimat för mina hundar

*Regelbundet omvärdera vad vi behöver fokusera på i träningen för att nå våra tävlingsmål

*Hitta folk att träna med i Uppsala

*Kumo RLD A

*Starta Kumo i mästarklass

*Yume RLD F RLD A

Till en början var rally det vi fokuserade på i början av året. Yume gjorde fyra superfina rundor i fortsättningsklass (där matte klantade sig och sparkade på skyltar i två av dem, annars hade poängen blivit ännu bättre!) och Kumo tog diplomet i avancerad klass under vintern och tidig vår. Sen gick Yume på mammaledighet och en överarbetad Kumo startade i mästarklass och efter det så fanns det liksom ingen lust för rally. Kumo har varit ledig och Yume har fokuserat på freestylen. Trots det startade jag henne i avancerad i somras och även om vi klarade kvalificerande poäng så kom jag fram till att jag inte kan satsa högt på två sporter samtidigt, utan prioriterade freestylen. Vi har tränat rally någon enstaka gång här i Uppsala, men vi behöver träna mycket mycket mera regelbundet om det ska vara någon vits just nu tänker jag. Och det räcker inte heller med att pyssla med det lite på vardagsrumsgolvet, vi måste gå riktiga banor och tävlingsträna ordentligt med folk.

Viltspår:

*Starta i öppenklass
*Försöka få ihop ett träningsgäng med liknande kunskaper/målsättning för gemensam träning

Har inte blivit ett enda viltspår i år tyvärr. Jag hade gärna velat, men olika omständigheter som jag inte kunde råda över gjorde att det helt enkelt blev så.

Övrigt!:

*Gå kurs i belöningsutveckling med Yume för Kickan Nikolic. 

En kurs som jag verkligen kan rekommendera, men dessvärre gjorde mitt mående just då att jag kanske kunde tillgodogöra mig ca 30% av den här kursen. 

*Programutveckling Freestyle/Htm med inrikting tävlingspsykologi med Kumo för Anita Axelsson.

Om jag hade svårt att tillgodogöra mig annan inlärning under året så är jag så himla glad att denna kurs nådde fram och har stannat hos mig. Jag och Kumo fick många fina tips och insikter som jag kunnat applicera på vår träning och min egen mentala utveckling.

*Yumevalpar hos Honto-No

En helt fantastisk erfarenhet och upplevelse. Från att åkt i väg och parat till att klappa svällande mage och sedan få vara med och förlösa de små. Så otroligt tacksam att jag fått uppleva detta.

*Sätta upp månadsmål och använda mig av veckoscheman för att få till en mer regelbunden och strukturerad fysträning. 

Med tanke på vilka enorma problem jag haft att bara existera detta år fick detta tyvärr prioritera bort sådant. Hundarna har fått sitt, men inte särskilt strukturerat

*Utökning av flocken?! 

Tänk att det faktiskt blev så! Äntligen kunde jag uppfylla drömmen om en pumivalp, och inte vilken pumivalp som helst, utan en helt perfekt liten Katla! Jag fick följa med ända från början och visst har varit kämpigt emellanåt, men denna fantastiska tjej är alltid full med energi och utmanar mig.  

*Registrera kennelnamn och utforma hemsida

Nej, blev inte av i år. Men kanske 2017, vi får se!

*Tänka träning framför tävling

Har du i princip blivit så ofrivilligt för att min ekonomi ändrades väldigt drastiskt under året. Visst har det varit lite tråkigt att missa en del tävlingar som jag velat åka på, men jag tror att i det stora hela så har det varit bra för både mig och hundarna att hålla igen på tävlandet.

*Följa hundbudgeten!

Jag har inte haft någon utsagd budget för hundarna, men har ju som sagt blivit tvungen att prioritera.

Här är en hel drös med grejer som också hänt under året:

*Gått en en-dags-kurs i nosework med Yume

*Clinic i grunträning med Emma Willblad och Kickan Nikolic

*Varit med och arrangerat Sala BKs första freestyletävling

*Påbörjat utbildning till rallylydnadsskrivare 
*Deltagit på kennelläger hos Ego Dog's & Mariell de Marque

Och slutligen lite sammanfattat skryt över mina pälsbarns framgångar under året. Även om vi inte tävlat särskilt mycket alls, så är jag så otroligt nöjd över det vi åstadkommit!

KUMO
1 uppflytt HtM Klass I
2 kvalificerande resultat Avanceradklass rallylydnad
1 kvalificerande resultat Mästarklass rallylydnad
Utnämnd till Shiba-No-Kai's Allroundshiba 2015
1 pallplacering
Tagit titeln RLD A

YUME
2 CERT FS Klass III
4 kvalificerande resultat Fortsättningsklass rallylydnad
2 kvalificerande resultat Avanceradklass rallylydnad
Klubbmästare i Freestyle och HtM
3 pallplaceringar varav 2 klassvinster
Tagit titeln RLD F

KATLA
2 BIR Inofficiell utställning
1 BIG Inofficiell utställning