Jag skulle vilja kunna skriva mig själv till pepp. Jag skulle vilja kunna fokusera på all den fantastiska träning vi gjort under den här senaste månaden. Hur fokuset och kontakten har varit där hos hunden och hur tron och tålamodet funnits där hos mig. För det har den. Vi har återupptäckt agilityn, vi har haft det så himla kul med slipandet av momenten i freestylen och vi har haft en massa framsteg i lösträningen. Bara gått uppåt och framåt med andra ord.
Men... Ett stort jävla men. MEN, med stora bokstäver! Så händer något så jävla onödigt och dumt och tråkigt! Hundskrället smiter! Hundskrället som precis avslutat ett toppenbra kurstillfälle på antijakten där vi balanserat på rätt sida av vad han orkar med under ett och samma pass och därför är snudd på övertrött. Det lilla skrället som sitter snällt och blir borstad utan halsbandet på och hur jag mitt dumhuvud när jag nöjt mig med borstandet och suckar ut ett "sådärja" som i det övertrötta skrällhuvudet antagligen låter som ett varsego och som skjuten ur en kanon försvinner över fotbollsplaner. 20 minuter av tokspringande, fågeljagande, dumskällande och "du-kan-inte-ta-mig-beteende", och jag mitt dumhuvud som bara jagar efter. Vågar inget annat med en tillräckligt stor väg i närheten för att jag ska bli skitnervös. Inte ett endaste vettigt kan jag komma på för att få in hunden utan jag blir bara tvärsur, skriker och gapar, och tappar huvudet totalt. När jag väl får honom att sitta så att jag kan hämta in honom och bära honom tillbaka till utgångsplatsen eftersom jag inte hade sinnesnärvaro nog att få med mig varken halsband eller koppel, då är jag bara arg och uppgiven.Varför är jag inte bättre än jag är på att undvika sånt här? Kunna förutse och undvika? Jag är en idiot!
Och det är den känslan som sitter kvar. Jag kan inte, jag gör fel. Jag kan inte lita på mig själv och min hund och att tro något annat är bara självbedrägeri. Jag vet att all träning har bakslag, men denna besvikelse och främst osäkerheten! Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ifrån den..
