Mr Crankypants

Den här veckan har av förklarliga skäl inte varit den roligaste. Deppig hund och matte som kanaliserat all oro och frustration till irritation. Korta promenader i det förhatliga flexit. Tycker inte så bra om flexikopplet eftersom det dödar all chans till kommunikation med hunden, men eftersom han har legat på och dragit så mycket, antagligen för att det har varit lite obehagligt att gå, så har det ändå varit bäst att ha det för att skona min rygg och mitt humör. Det har ju i alla fall blivit bättre för varje dag och igår märkte jag att han var på lite bättre humör och hade en helt annan hållning utomhus och idag var han nääästan sig själv, så det går ju fort ändå! Såret ser jättefint ut och han var på väg att köra igång tokryck ett par gånger idag, men det får vi spara på lite till tror jag, för säkerhets skull. Korta korta träningspass så att han inte börjar klättra på väggarna av uttråkning i alla fall. Ska bli spännande att se hur det blir med den där träningen nu när han inte ska få äta nånting annat än sitt njurfoder... Mm...mycket spännande..

Kastreringen

Då var det gjort nu då. Kulorna är borta! Kumo mår efter omständigheterna bra och jag har gillat läget och är inte så orolig längre. 

Det var riktigt jobbigt att lämna honom hos vetten igår. När jag kom ut från kliniken själv ville jag bara grina för att det kändes så konstigt. Operationen gick i alla fall jättebra. Testiklarna var så små utav chippet att det hade varit hur lätt som helst att ta bort dem. Det som jag mest var orolig för var ju blodprovet, men det visade inga konstigheter som tur var. Det tyder ju på att njurarna har klarat sig hyfsat. När jag kom och hämtade honom var han bra ynklig och han låg hela kvällen igår och berättade för mig hur synd det var om honom. Idag har jag varit hemma från jobbet och vi har slappat hela dagen. Han verkar ändå vara rätt pigg och piper inget längre, så jag tror inte att det gör alltför ont. Tratten bärs med tyst lidande, men jag tänker att han kanske inte behöver ha den så länge, ett par dagar till bara. Bara man är med och kollar lite så brukar han låta sår vara, om man ryter i ett par gånger. Vi har bara varit ute och rastat lite snabbt och igår gick det nästan inte alls för att han tyckte allt var så konstigt och ovant och ville inte vara ute i huvudtaget. Idag har han både kissat och bajsat, men han ligger på jättemycket i kopplet även om han går på bra, så det känns nog fortfarande konstigt. Aptiten är det inga fel på heller så det dröjer nog inte länge förrän han är sig själv igen. Lilla pluttis!

Inte riktigt som det var tänkt...

Vet inte riktigt hur jag ska börja...Var och lämnade in urinprov och det såg inte bra ut. Sen fick vi komma på ett ultraljud och där kunde man se att även om prostatan krympt, så fanns det cystor där. Även njurarna såg påverkade ut...Så nu på tisdag åker kulorna på riktigt. Det finns inte så mycket annat att göra. Sitter chippet inte i längre än i 5 månader och det ändå inte verkar hjälpa medicinskt så finns det ju ingen anledning. Och det lär ju ändå inte bli några valpar när prostatan är sådär. Dessutom så verkar de inte riktigt säkra på vad som är det bakomliggande. Om det ev kan vara något genetiskt osv, å då tycker jag inte man ska avla heller. Jag ska prata med dem mer på tisdag, och då ska de ta blodprov också så då kanske det blir lite mer klarhet. Kastrationer är ju en rutinoperation, men jag är ändå lite nervös i och med att det faktiskt är sövning och dessutom sövning och operation av en inte helt frisk hund. Men mest nervös är jag över njurarna. På ultraljudet såg det ut som om det fanns ärrbildningar och det är ju inte bra, men urinen hade inte några onormalt höga halter av protein, vilket det kanske borde ha om funktionen försämrats. Plus att hans allmäntillstånd inte är påverkat. Han är lika pigg och glad som vanligt. Men sen nojjar jag ju över om han EGENTLIGEN mår dåligt men inte visar det för att han är självständig urhund som tycker att visa tecken på smärta är lika med svaghet.. eller att jag förbisett massa tecken på att allt inte är som det ska, men nu är det som det är och förhoppningsvis så blir det bra till slut. Jag kan inte riktigt göra mer än att läsa på och lita på att veterinären vet vad de gör. Nu har jag i alla fall bytt foder så han får äta speciellt njurfoder med fiskolja till på vettens inrådan. Sedan får vi se vad blodprovet visar och hålla tummar och tår att det inte är så allvarligt!

Mattefilosofi. Insikter och det positiva med motgångar.

mitt hjärta för nästan exakt 2 år sedan

Ja, det ska erkännas att han kan vara billig ibland, ganska ofta den senaste tiden. Men. Det går alltid över, den där känslan. Och på ett sätt så tror jag att det är lite bra. Det är så det bra är bra och att när vi är duktiga, då är vi faktiskt duktiga för att vi har slitit för det!

Igår på promenaden så fick jag en del tankar, viktiga tankar. Jag hade ju egentligen tänkt ta det rätt lugnt med träningen den här veckan, men på nått sätt så har det alltid känts som om promenadträningen inte räknas, det blir ju liksom automatiskt. Vi gick lilla elljusrundan och jag hade honom i kortlinan och han kändes väldigt pigg, glad och samarbetsvillig. Han hamnar lite bakom och jag börjar springa för att få en bra inkallning. Han springer emot mig i full fart men så bara viker han av in i skogen utan att jag riktigt ser på någon sekund. När jag upptäcker det så tänker jag "nä inte igen" men hinner samla mig och så bara skriker jag "BRYT" och vad händer?! Jo han bryter! Utan minsta eftertanke och sätter av emot mig. Jag blev så glad att jag hade kunnat grina. Så himla snyggt var det! Vi har haft ett par riktigt fina såna där brytanden den senaste tiden så det bådar gott mitt i all motgång med rymningarna! Resten av promenaden bjöd han på fin kontakt och hade bra koll på mig och vi hade en sån där fin glad stämning som vi har när vi är i samstämda.

Men för att återkomma till de där viktiga tankarna. Det var liksom som om det trillade ner lite grann för mig hur stor min roll är i hur vida vår relation är bra eller inte. Nu på senaste tiden när det har varit som det varit är det så lätt att bara skylla på Kumo. Att det är han som inte lyssnar och att det är han som retas och dummar sig. Jag har ju liksom inte varit annorlunda i mitt bemötande mot honom (fast sånt där vet man ju aldrig säkert)!.. Men! Det är ju på mitt ansvar att inte pressa honom in i de situationerna där det blir sådär. Det är jag som har valt att ha hund och det är jag som ska se till att hans mående är så bra som möjligt. Det låter ju så jävla självklart, men kanske att jag glömt av det i de där frustrationstankarna. Jag har bara fokuserat på hur dåliga vi är och att det är lika bra att skita i det, och visst har jag analyserat och vridit och vänt. Kommit fram till, och kommit fram till mycket bra. Jag antar att det genom motgångar och dessa stunder av ifrågasättande som gör att man kan utvecklas och bli ännu bättre. Och det är ju positivt!

Så på ett sätt så måste jag, som jag kommit fram till tidigare; låta det vara lite hejsvejs med träning och tävlande och hela kongkarongen, inte ta det så himla seriöst. Slappna av, vara öppen, anpassningsbar till 1000. Men också hur jag faktiskt måste ta mitt ansvar som flockledare och styra upp och visa att jag gör det, tar det där ansvaret. Det är en knepig balansgång det här, men viktig!

Det är i alla fall skönt att det oftast inte känns helt hopplöst längre, även om jag dippar ibland och tråkigt nog låter det gå ut över Kumo. Visst blir man besviken, men man får lära sig hantera det också! Det finns så mycket att jobba med och det är hela tiden en process och det är väldigt roligt och intressant också för jag lär mig nya saker varje dag. Bara genom att vi är tillsammans och upplever. Och jag älskar att det är just Kumo jag får lära mig allt det här av och med. För så är det, jag kommer inte ifrån det; jag älskar den där skithunden!

Här kommer alla känslorna på en å samma gång

Det är konstigt hur man vänjer sig vid saker. Hur man liksom vänjer sig vid att en väldigt svårtränad hund plötsligt blir lite mindre svårtränad. Lite mer motiverad, taggad, fokuserad. Hur bortskämd jag blev och hur jag slutade ifrågasätta det, väldigt snabbt! Ja tills nu då. Nu när det inte är så längre. Tills det helt plötsligt, utan minsta indikation bara tvärvände. Och hur man blev tvungen att stanna upp, analysera och ifrågasätta. 

Och nu den senaste veckan har det kommit fram nya fakta som jag blir tvungen att ta ställning till. Det pekar nämligen mot att kastreringschippet är på väg att släppa. Från att ha haft en hund som är väldigt intresserad av slicka på kiss till att ha en som inte gör det alls på typ 5 månader, och sen plötsligt börjar med det igen. Jo jag tror nog att det är på nått g.. Det skulle kunna förklara en del. Hur fokuset försvunnit och den selektiva hörseln kommit tillbaka. Och den där retsticke-grejen som gör mig GALEN. Tittade in en snabbis hos vår veterinär idag för att jag kände att jag inte riktigt hade tillräckligt under fötterna. Fick ju en del information när jag satte in det, men då var det så mycket andra tankar att allt säkert inte gick in. Så vi pratade lite om det, hur det har funkat, planen nu osv. Planen har ju varit att avvakta. Problemen med prostatan behöver ju inte nödvändigtvis komma tillbaka alls. Samtidigt finns det ju inga garantier på att fertiliteten har eller inte har påverkats. Om det nu är så att han ska gå i avel.. Jag har vänt och vridit rätt mycket på det där, men det går liksom inte att ta ut något i förskott. Och hur det än blir så finns det för-och nackdelar med alla alternativ. Självklart är ju prio ett att Kumo mår bra. Nu ska vi i alla fall lämna in ett urinprov här i dagarna och så får man börja med att utgå ifrån det helt enkelt. Men nu kan man ju faktiskt dra en hel del slutsatser om hur Kumo funkar som kastrerad och hur han funkar när han inte är det. Och de slutsatserna gör också det hela mer komplext. Ja, hur som så har jag, åtminstone för tillfället, fått tillbaka min lilla kissälskare... yey...

Tävlingsnerver

Nästa lördag är det dags... För träningstävling i freestyle i Uppsala. Idag fick jag PM:et och då blir det liksom verkligt på något sätt. Jag som gått och längtat och längtat känner mig nu så himla tveksam till hela grejen med tävling. Det är ju som sagt "bara" en träningstävling där du får ha godis och leksak på plan, men jag känner hur nervositeten och prestationsångesten börjar få övertaget. Med den senaste tidens motgångar i träningen och hur jag tycker att jag gått och berättat för "alla" att vi ska tävla i sommar och hur de nu kommer att ha en massa förväntningar på oss. Förväntningar vi inte kommer uppfylla och så blir det pinsamt och jobbigt. Ska sanningen fram så är det nog så att det är MINA förväntningar som spökar. Jag vill så gärna att det ska gå bra. Jag vill så gärna visa att shibor kan, att MIN shiba kan och att jag kan. 

Jag vet att jag måste släppa allt det där för att det ska funka. Och fast jag redan vet så fick jag kvitto på det igår. Jag tog med mig systrarna Ahosmäki och deras hundar till jobbets inhägnade parkering för att visa vårt freestyleprogram. Detta efter en ganska lång promenad där Kumo verkligen var på hugget och skötte sig super. Direkt när jag börjar ställa upp och förbereda oss så känner jag hur jag blir skitnervös över hela situationen. Genom hela programmet är jag stel och andas knappt och det känns som att Kumo är ofokuserad och trött. Känslan efter programmet är: "Fan va dåligt det gick! Vi kan så mkt bättre". 

Jag filmade allt, men tittade inte på det förrän imorse för att jag visste att jag bara skulle bli ledsen. Men... det var ju inte alls så dåligt som jag trott. Med tanke på trötthet, nervositet och ofokus så tyckte jag att han höll ihop helt ok. Visst har jag mkt hjälper och puttar väl lite på honom vid något tillfälle, men hellre det och att vi tyyp fullföljer programmet än att det blir som vår debut där han bara sätter sig och jag får panik och bryter. Det är inte alls hopplöst, det gäller bara att hitta rätt sinnesstämning för oss båda. Men det är lättare sagt än gjort. Den här veckan tror jag inte vi ska träna så mycket. Vi ska nog fokusera på långa promenader och att inte hamna i konflikter som ger dålig stämning. Kanske slänga in lite snabba trix emellanåt, men jag tror att det är bäst att vila oss in i slutform.

Ny sele!

Jag har köpt en dragsele till Mr K. Lite av ett impulsköp. Meeeen den var på rea och jag fick som en fix-idé att jag vill se om jag kan muskla upp hans front med hjälp av lite drag. Dessutom så tror jag att han kommer uppskatta våra löp-och-cykelturer mer med en sån här sele än vår vanliga promenadsele. Och den satt ju som en smäck! Sååå ett mycket bra, om än oplanerat köp! Idag har jag startat lite smått att träna med den. Tänker att det är viktigt att den blir förknippad med just dragande och än viktigare; något kul! Så korta stunder där jag klickat att han ska vara framför mig, lite konstigt tyckte Kumo som är så duktig på att inte dra och att mest hålla sig i vid min sida på våra koppelpromenader, men det kändes som att polletten trillade ner efter ett tag så det blir nog bra till slut. Sen prövade jag också att sätta fast en liten kedja som han fick dra på gräs ett par meter några gånger. Tror att han tyckte att det var lite jobbigt, men han ser ju i alla fall inte helt missnöjd ut. Ska bli spännande att se om det kan ge något resultat.

Antijakt

Idag var det sista dagen på antijaktkursen och jag tänkte sammanfatta lite, för mig själv och för de som kan vara intresserade. Den senaste 2 veckorna har varit rätt pissiga ur lösträningssynpunkt. Han har nämligen lyckats rymma 3 gånger... Förutom den här gången så sprang han till skogs de två senaste gångerna på agilitykursen. Jag kommer inte gå in något närmare på vad det var som hände. Det var som det brukar vara. Skrik, panik, jagande och trugande. Skit! Så ja, vi är inte på topp men jag har försökt att inte grotta ner mig i hopplösheten och värdelöshetskänslorna. Gjort är gjort, hänt är hänt! Nu måste jag stanna upp och analysera och ta oss vidare genom att backa och ta nya tag...

Antijaktskursen kanske inte blev riktigt som jag väntade mig, men jag tror att vi har haft nytta av den ändå. Vi har lärt in ett nytt ord, nämligen "bryt" som betyder att han ska kunna bryta från intryck som triggar jakten. Vi får fortsätta träna detta på typ fladdrande föremål, bollar och fåglar och även genom att lägga lite "fuskspår" alltså spår han inte får följa. Jag jobbar på med att vara en rolig, initiativrik flockledare och fortsätter att leta efter bra belöningar och tänka på att variera dem. Vara tydlig med konsekvens och belöningar. Allt det här tycker jag dock vi jobbar väldigt aktivt med i vardagen redan. Vad jag misstänker också behövs är att jag måste bli ännu bättre på att läsa av min hund. Vilket humör är han på nu? Vad kan jag göra för att varva upp/ner honom för att lättare få önskat beteende? Hur trött och hur fokuserad är han? Tar han till sig eller stänger han av? Det är här det har fallerat och han har fått chansen att sticka. De situationer som uppstått har varit i samband med träning och där fokuset hos hunden har trutit. Han har varit trött, både fysiskt och psykiskt och jag kan helt enkelt inte begära att han ska kunna fokusera i det läget! Då ska han helt enkelt inte vara lös! Men det kan vara så otroligt svårt att se ibland när han närmar sig gränsen. Och jag har blivit så bortskämd nu med att han klarar uppemot 45-60 min med någorlunda sammanhängande träning. Men det är nog för mycket. Det var ju inte längesen det "bara" var 15-20 min. Vi får backa där känner jag. Kortare pass!

Ända sedan jag börjat jobba så känns det ju som att tiden för Kumos träning blivit mindre. Men när jag tänker efter så är det faktiskt inte så. Det är promenaderna som blivit lidande. Och det tror jag att jag måste ta tag i. För på promenaderna funkar allt jättebra. Han lystrar jättebra i linan och jag känner mig trygg och börjar han slå över så skiter vi i all småträning och bara går på istället. Visst skulle jag vilja ha en hund som man kan åka ner till klubben och träna med i 2 timmar ett par gånger i veckan, men Kumo är inte den hunden, och det vet jag egentligen. Det är ju därför jag vill skaffa en Pumi, men nu har det ju blivit framflyttat i och med att jag började jobba. Men jag behöver ju inte stressa, det kommer, det kommer! Och jag älskar att Kumo i huvudtaget är intresserad av att träna, det är ju skitkul! Men det får inte forceras utan bli lite som det blir. Så ja, för att sammanfatta: Mera promenader, kortare träningspass, mer eftertanke och mera roligt. Då kör vi! 

Årets första viltspår

Idag har vi ÄNTLIGEN gått årets första viltspår. Ca 300m med svag vinkel och legat i ca 4 timmar. Så vi plockar upp det från där vi slutade i höstas kan man säga. Jag siktar mot att kunna gå anlagsprovslika spår eftersom det finns en plan med att göra anlagsprovet i år, men det är ju ingen jättebrådska. Vi skyndar långsamt. Och det gick bra! Han går ju inte som en klocka utan det är lite tappt och lite vindande, speciellt vid vinkeln, men attityden! Nu vet han vad som gäller och den där osäkerheten som funnits där var inte där idag i alla fall. Så det bådar gott! Nu ska jag försöka komma igång och lägga spår ca 2 gånger i veckan så att vi kan komma framåt.