Grattis mattes Lilla Svarta!

Yume som 2-veckors-bäbis <3

Jag har ju helt missat att meddela att Demonpup Fluffybutt har fyllt år! För allra första gången till råga på allt! I onsdags blev hon alltså ett år. Det firade vi med tårta som dessvärre skulle slukas hel och ledde till en del smärta och obehag, men efter att matte delat i mer behändiga bitar så gick den ner lite smidigare. Paket hade hon fått också, även om matte i all sin iver att få post slet upp det själv när det damp ner i brevlådan på måndagen. Det var från Yumes uppfödare och jag började nästan böla när jag fattade vad det var. Och Kumo hade fått sympati-presenter han med. Verkligen jättegulligt!

Annars blöder hon jättemycket just nu, och hon är inte riktigt lika mycket på hugget som hon brukar vara. Vi får se hur det går i helgen när vi har en massa saker inplanerade. Kommer inte ha några krav på henne alls, utan vi ska bara träna och ha kul.

1-års-presenter

1-års-tårta

It feels like we only go backwards

Kumo för ca 1 år sedan

Sitter å kollar igenom lite blogginlägg från förra vintern/våren och funderar över hur mycket som har ändrats. Jag hade helt glömt bort vad jag gjorde och hur det kändes då och när jag läser det nu så blir jag lite ledsen. Ledsen för att på nå vis så känner jag mig inte riktigt lika engagerad nu som då. Det känns som om jag tränade mer, hade mål som jag jobbade emot och analyserade på ett bättre sätt. Men jag vet varför det inte är så just nu. Dels min energinivå, den når inte upp till vad den var då. Jag var arbetslös och hade i princip bara hunderiet att fokusera på och det var det enda som kändes kul och värt just då. Sen så har jag dubbelt så många hundar att engagera mig i nu, och det gör också saken lite annorlunda. Det som är mest ledsamt är hur mycket jag kämpade med Kumos lösträning, och hur den bara helt runnit ut ur sanden sen dess. Visst sket det sig rätt rejält där med agilitykursens rymningar och det har ju blivit ett par nya sen dess där han faktiskt dragit iväg med linan på flera gånger. 

Jag tror inte att jag skrivit om det här men han drog ju iväg med linan på någon gång i somras/höstas och jagade rådjur samtidigt som det var jägare i området. Och jag var så jävla nervös över att de skulle skjuta honom och fick också en riktig utskällning utav en innan jag lyckades få in honom. Efter det fick han helt enkelt inte gå i linan lika mycket heller eftersom jag inte litade på honom och heller inte tyckte att jag hade tiden att fokusera på problemet eftersom Yume hade flyttat in och jag jobbade en massa. Så det sattes på paus, och blev aldrig återupptaget igen. Lösträningen är en färskvara, och med Kumo får man jobba så mycket med det. Jag har tvingats sänka förväntningarna på hur långt jag vill komma med träningen. Att han skulle kunna gå lös i skogen utan att jaga, det är det bara att säga hej då till! Det har blivit så befäst att jaga på egen tass är det bästa som finns att jag tror inte att det går att få bort det utan att jag skulle behöva ha honom gå fot under hela promenaderna, och det är inte riktigt så jag vill att mina skogspromenader ska se ut. Men jag vill kunna att han ska kunna gå med linan släpandes och lyssna på stannande/inkallning, och bryta störning. Jag vill också kunna träna med honom lös där viltstörning inte finns utan att han drar. Och jag vill att han inte ska ta chansen att sticka ut genom en dörr när någon är lite långsam med att dra igen den. Detta är inte omöjligt, vi var nästan där förra våren innan det började fucka. Och vi är äldre nu, mognare, kan mer om hur vi funkar. Men det kommer krävas en del jobb. 

Jag har pratat lite med chefen om att jag kan tänka mig att gå ner i tid under våren. Tjejen jag täcker upp för ska börja jobba igen efter att ha varit mammaledig, men vill inte jobba heltid och för min del har jag inget emot att jobba mindre. Visst blir lönen inte lika bra, och jag märkte snabbt hur fort det gick att vänja sig från existensminimum till "en ganska bra lön", men det är bara pengar, och man får prioritera. Huvudsaken att jag har så jag klarar mig. Har också bestämt att jag ska söka högskola till hösten, oklart vad just nu bara. Så då kanske jag börjar plugga ett tag framåt. Och det betyder att mina dagar blir lite flexiblare. Och det betyder förhoppningsvis mer ork och mer kvalitetstid och kvalitetsträning med hundarna.

Det går lite upp och ner livet. Det kan ändras snabbt, och det behöver inte vara något dåligt egentligen. Det är ju så bara. Det kan inte bara vara statiskt och en rörelse kan inte bara vara uppåtgående. Och man kan ALDRIG backa ur exakt samma spår för det är alltid en ny utgångspunkt där backandet började. Och på så sätt är också backandet en slags framåtrörelse.

Spretiga tankar om avsaknaden av träningskompisar, att tävla och att övervinna sig själv

När jag började skriva det här inlägget så tänkte jag att det skulle handla om Yumes inledande freestylekarriär och hur jag har tänkt med den. Men så började jag skriva, och kom in på något helt annat. Spretigt och utsvävande som vanligt...  Idag har jag i alla fall anmält oss till tävling den 22 Februari. Kumo kommer få starta i Htm och den lilla svarta är anmäld i freestylen, men jag håller det lite öppet om hon verkligen ska starta. Det beror lite på hur det går på träningstävlingarna.

Jag har tänkt såhär: När jag såg att det skulle vara två tillfällen med träningstävling i Stockholm så anmälde jag mig direkt för det är precis det vi behöver, båda mina tävlingsekipage. Kumo för att få träna ännu mer tävlingslikt och få belöning på plan och Yume för att ge henne de bästa förutsättningarna för att tycka att det här med tävling är en svinkul grej! 

Ett stort problem med min freestyleträning och träning mot tävling är att jag i princip sysslar med det helt själv. Jag har EN intresserad kompis, men vi verkar inte få till det när det kommer till nån uppstyrd träning direkt, och det är det jag vill ha. Det finns ingen att bolla tankar med, ingen som kan komma med det där nyttiga utanifrånperspektivet eller helt enkelt bara vara där i närheten för att agera störning. Att detta var något som hade behövts, blev snabbt klart för mig när jag började tävla med Kumo. Så vi tränade genom att tävla. Visst skulle jag kunna leta aktivt efter träningskompisar, och verkligen vara drivande i att få till det. Men när det väl kommer till kritan så kommer såklart en massa dåliga tankar. "Vem vill sitta och titta på oss när vi är så jävla dåliga?" "Jag kommer skämma ut mig" "Kumo kommer bete sig, och jag kommer inte kunna styra upp det, å så blir det pinsamt" osv osv... Och ja, det är jobbigt, för när andra tittar så blir det prestige och prestation och jag pallar inte trycket. Och det är just därför jag behöver träna på att utsätta mig för just det, fast med så bra förutsättningar som möjligt helst då. Sen är det inte så att det kryllar av freestyleintresserade häromkring, och jag har tyvärr kanske inte tid att ta mig såå värst långt för att kunna träna på detta vis så regelbundet som jag skulle önska. 

Men jag känner ändå att jag är på väg nånstans framåt i detta. Jag märker att jag vågar och överlever en massa jobbiga situationer, och ja, kanske blir det lite pinsamt, kanske är man dålig och skämmer ut sig, och hunden ballar ur, men so what?! Allt detta har upplevts nu och jag kom hel därifrån. Jag vet ju vart jag och min hund har varit och vart vi är på väg. Och under förra året så har jag träffat en massa gulliga medtävlanden som kommit fram och pratat, gett komplimanger, kommit med konstruktiva tips, och det känns fint! Det är något jag vill bli bättre på jag också, för jag vet hur mycket det kan betyda.

Det är egentligen lite konstigt att jag med all min prestationsångest och dåliga självkänsla ändå söker mig till sammanhang där jag på något sätt står i centrum för blickar. Jag ser mig verkligen inte som någon som gillar att stå i centrum, utan snarare tvärtom. Men jag minns när jag var liten hur jag tog alla chanser att sjunga, dansa, agera framför folk. Och inte minst hur jag för ett par år sedan, trots en underliggande panikångest envisades med att regelbundet stå framför folk jag inte kände och läsa egenskriven poesi. Så att det blev just den här hundsporten verkar ju stämma överens med den delen av min personlighet. För det är någonting som lockar med att övervinna detta i sig själv. Och den glädje jag har känt stundtals med Kumo ute på tävlingsplanen, det är ett lyckorus! För mitt i all rädsla och nervositet så har ju han varit med. Mitt lilla testobjekt som alltid, alltid, även om det verkligen inte verkar som det, gör sitt bästa just där och då. 

A jisses, nu blev det lite hobbypsykologi av det hela, men så kan det vara en sen måndagskväll. Jag återkommer om det detta inlägg egentligen skulle handla om en annan gång ;)

Buskorvar

Just nu mår båda mina hundar bra. Kumo är pigg och glad. Travar på med bra fart på promenaderna, bjuder upp till lek och tramsar. Det har inte hänt så mycket med vikten än, men jag är inte så orolig, det är ju inte så att han är smällfet! Får tänka lite på hur mycket jag proppar i honom bara, och inte låta promenaderna bli lidande. Yume känns lite lite lugnare. Inte lika mycket dragtävling på promenaderna och tapeterna har fått vara ifred ett tag nu. Vet inte om det är löpet, eller för att matte inte är stress-irriterad jämt och vi har ett bättre flow på vardagen nu. Antagligen det sistnämnda. Vi har varit och busat på parkeringen ett par gånger så hon verkar inte lida så mycket som jag var rädd för av att bara gå i koppel mest hela tiden.  

Hon verkar fortfarande inte vara nämnvärt störd av löpet. Idag har hon försökt rida på Kumo litegran, men varken hon eller han verkade fatta vad som var vitsen med det egentligen. Hon är inte jätteduktig på att städa efter sig. Så det har bytts till ful-lakan och de mattor som inte är så lätt-tvättade har plockats undan och favoritfotöljen har blivit inbäddad i filt. Jag köpte en trosa till henne i helgen som hon har fått prövat att ha på sig, men tanken är att den mest kommer användas när vi tränar/tävlar eller åker bort. Hon är inte jättebekväm med den i början när man sätter på den, men efter ett tag så glömmer hon typ bort den.  

Det var längesen jag fotade med min riktiga kamera. Fotar mest mobilt nuförtiden. Det känns inte så inspirerande att fota just nu. Allt blir bara tråk-suddigt och det är ett himla konkande bara. Skulle vilja ha ett annat objektiv. Ett hyfsat bra zoom-objektiv med bra ljuskänslighet, men det får vänta tills ekonomin är lite mer medgörlig till sånt. Får se om inspirationen dyker upp ändå till slut.

Liten blir stor

Först och främst: Lillskrutt har äntligen börjat löpa! (Notera allt blooood i övre högra hörnet!) Jag upptäckte det i förrgår och det känns skönt att det kommer igång nu så att man har det överstökat. Hon verkar inte tycka att det är speciellt jobbigt än så länge och jag tycker inte att det är någon större skillnad på hennes humör. Hon har varit lite extra bitchig mot Kumo och också Puppi när hon var här och hälsade på igår. Men annars lika pigg och glad som vanligt. Är nyfiken på hur detta kommer förändra henne, eller OM det blir någon förändring. Kumo bryr sig inte nämnvärt, får se om detta utvecklar deras relation ytterligare eller inte.

Idag gick vi iväg allihopa och tränade lite freestyle/htm på firma-parkeringen. Jag har ju råkat anmäla mig lite spontant sådär till 2 träningstävlingar i februari, så det är det vi tränar för. Det kommer även vara en officiell tävling på samma plats i slutet av månaden, men jag har inte riktigt bestämt om jag ska anmäla till den än. I alla fall så fick Kumo träna på svängar i fotpositionen, samtidigt som jag tränade på att inte ge värdens tydligaste hjälper. Och han var så himla duktig och tyckte att det var så himla kul. Men när jag skulle pausa honom när det gick som bäst för att träna med Yume en stund, så ballade han ur och skulle INTE komma på inkallning. Det syntes på honom att han ville att jag skulle springa och jaga honom och bli arg precis som i the good old days. Men se det pallade inte matte med, utan då fick han väl springa å fjanta då medan Yume tränade. Hon fick träna på de trick jag tänkt ha med i hennes första program och så testade vi lite hur det funkade med små korta belöningskamp och att gå från godis till leksak och virce versa och jag tyckte hon höll ihop riktigt bra. Har hittat en låt jag tror kan bli riktigt bra och jag har börjat skissa på programmet. Det tog ett bra tag innan Kumo tyckte att det var roligare att vara med oss, och då var det bara att knalla hem igen. Tråkigt att han fortfarande håller på så där, men känner mig nöjd över att jag i alla fall inte blev förbannad och gjorde inte en sån stor grej av det. Ska försöka komma iväg och träna inomhus i nästa vecka istället.

Till helgen så hoppas jag på fint väder, tänkte att jag skulle ta med mig Kumo ut och snöpulsa. Jobbigt! Men nyttigt både för ryggen och de där extrafettet som ska bort.

Bra grejer!

Tänk vad ett par små saker kan göra stor skillnad. Lite snö till att börja med! Både jag och Kumo levde liksom upp och han är mer sitt vanliga, pigga, glada jag igen, och det gör mig glad så nu har vi en positiv spiral istället för att gå och sura på varandra för att den ena inte gör som den andre vill. Och Yume har fått springa en hel del lös, och det märks på en gång vilken skillnad det gör för henne. Hon har ett otroligt energibehov som hon måste få utlopp för och får hon det så blir hon en mer harmonisk hund. Bitvis är hon en jobbig unghund, men det är bara att acceptera och jobba på. 

För en vecka sedan var vi iväg till veterinären och kollade Kumos värden, och jag hade nojjat järnet om att det kunde ha blivit sämre eftersom han har varit lite låg på sista tiden. Men allt såg prima ut! Så då kunde jag bara släppa det, å gå vidare. Så skönt!

Jag har lagt om mina morgonrutiner och det har också gjort skillnad. Jag är inte precis någon morgonmänniska, och 5 känns ju ganska så smärtsamt tidigt att gå upp, men om hundarna hinner bajsa på morgonen så är det problemet liksom ur världen resten av dagen och en del irritationsmoment liksom bara försvinner. Idag fick jag den briljanta idén att sätta Yume i midjebältet på kvällspromenaden och jag fattar inte varför jag inte gjort det tidigare! Då slipper jag de där smårycken i mina inflammerade axlar och då är det lättare att vara på bra humör även när hon inte går i slappt koppel. 

Nä, vi har haft en riktigt bra vecka sen jag sist skrev. Flera långpromenader och bra, kvalitativ träning. Det känns som det har vänt. Detta blev ett spretigt feel-good-inlägg, men va tusan, ibland blir det så också. Köttar på med lite bilder från instagram från den senaste tiden: 

Om bloggande, smällande och att hitta balans

En stor behållning, om inte den största, av den här bloggen är att själv kunna hålla koll på mina hundars utveckling och allmänna mående. Men det funkar ju inte riktigt när man aldrig uppdaterar... Jag vill inte att det ska bli ett måste att skriva här, men jag vill inte känna att jag halkar efter. Att skriva här ger mig ofta lite perspektiv på hur träningen går och hur läget ligger. Hur jag själv mår och har för tankar. Ja, jag vill definitivt skriva här oftare än vad jag har gjort under 2013. Det är inget löfte, men en förhoppning.

2013 avslutades inte på det bästa sättet om man säger så. Nyårsafton var pest! Kumo, som tidigare knappt brytt sig alls om smällar blev jättepåverkad. Låg, darrig och stressad och det var så jävla jobbigt att se honom så. Jag hade varit ute med dem på långpromme, låtit de springa av sig och tränat en stund för att de skulle vara trötta. Och jag hade musik och tv på hög volym. Och jag vet inte om jag försökte för mycket. Fick nästan känslan av att han bara tyckte att allt var så konstigt. Vi var hemma hos pappa för att jag trodde att det skulle smälla mindre där, men när jag gick ut vid 8 för sista gången så smällde de precis i närheten, typ bara 50 m ifrån och då ville han bara tillbaka, men väl vid huset igen så ville han inte gå in och sen skulle han bara ligga i hallen och flämta. Då åkte vi hem till oss för att jag tänkte att han skulle känna sig tryggare där, och det blev lite bättre ett tag, men sen så bara la han sig i hallen, där han aldrig ligger annars, och bara darrade och flämtade. Jag nojjar också över om det kan vara så om han inte mår bra, fysiskt just nu, och det var därför han reagerade så kraftigt, för att han inte känner sig stark. Dagen efter var han sig själv igen, men när det small till igen för någon dag sen så blev han orolig. FAAN va jag hatar smällare! Så jävla onödigt! Mitt i alltihopa så låg Yume och stensov så hon tog ingen notis i alla fall, men jag tycker det är så himla synd att det ska behöva vara så här. Fan!

Förutom detta så har den senaste tiden över lag inte varit kul alls i hundväg. Stressigt på jobbet, tråkigt väder, dåligt med ork och tålamod. Har haft så dåligt samvete att det varken aktiveras eller motioneras tillräckligt. Kumo har gått upp i vikt och ser riktigt plufsig ut. Yume känns det mest som jag bara går omkring och bråkar med. Jag kräver att hon ska bete sig som en vuxen fullärd trots att det inte finns en endaste liten chans att hon ska klara av det, och så blir jag irriterad när hon misslyckas, och så får jag mer dåligt samvete för att jag verkligen inte vill gå runt och vara sånhär som bara nöter på min och hundarnas relation. Det känns lite bättre nu när jag varit ledig ett tag. Jag behövde det! Men jag har liksom behövt påminna mig dagligen om att det inte är hela världen att hundarna inte fått gått 3 timmars promenad om dagen och en massa massa träning, för vad tjänar det till om jag ändå bara går och gnäller och sprider negativitet? Många gånger så gör hundliv att jag kunnat hämta energi och vilat upp mig genom det, men det har varit en period nu där det inte har funkat så, och så kan det vara ibland. Ibland behöver man något annat.

Det är något jag hela tiden får jobba på, och som jag hoppas att jag någon gång lär mig bemästra. Att hitta balans. Att hitta lagomheten.