I söndags var vi alltså ute och gick årets första viltspår. La inte så avancerade historier eftersom det var ett tag sen sist och jag först och främst ville att de skulle vara taggade och klara av sina spår utan svårigheter och det får man ändå säga att det blev. Spåren fick ligga i ungefär 3-3,5 timmar och de blåste rätt bra, men bara åt samma håll åtminstone. Jag är verkligen asakass på att bedöma avstånd när jag går och jag tycker aldrig att det blir någe bra att räkna steg. Har en helt värdelös app som mäter avstånd, men den är verkligen inte tillförlitlig. Men jaa, de var väl mellan 100-150m långa kanske.
Kumo skrek till av upphetsning när han märkte vart vi hade stannat någonstans, så han var verkligen taggad. Jag hade lagt 3 spår, ett varsitt och ett som båda fick gå. Kumo gick det gemensamma först och jag hade hunnit glömma att jag hade lagt ett litet bloduppehåll, för det märktes knappt på honom i spåret! Det hade dragit sig lite, men det märktes att han ville gå i spårkärnan, och jag hade lagt en liten vinkel med vindriktingen så den tog han skitbra, så så ska jag göra ett par gånger till tänkte jag. Skanken var rolig att hitta, men det kändes som att den här gången så var spåret mer belönande i sig än själva skanken, vilket kändes extra roligt!
Yumes spår råkade jag lägga i värsta sumpmarken, så det blev ganska kort. Men tack vare det så jobbade hon mycket långsammare än vad hon brukar. Det var lite ansträngande för henne, man såg att hon fick jobba ordentligt, men hon är så duktig på att själv känna av när hon kommer bort från spåret, så hon klarade det galant, även om det hade blåst. Hade lagt bloduppehåll och vinkel ganska nära, men där det var mycket snår, så det var inte heller några problem. Yume tycker skankar är ASAKUL att kampa med, så det gjorde vi ordentligt när hon hittade spårslutet.
Sen när Kumo skulle få sitt egna spår så fick vi sällskap i skogen av ett par bekanta som skulle ut på skogspromenad med sina hundar. Blev lite fundersam om Kumo skulle bli störd av detta sen i spåret, men han var såpass taggad att det var bara spår som gällde. Det hade blåst mer i det här spåret, men han klarade vinkeln och jag påminde honom bara lite försiktigt på ett ställe vad vi höll på med, och han kändes lagom självsäker och noggrann. När han bar på sin skank tillbaka till bilen så kom de andra tillbaka från sin promenad och gav honom beröm och man riktigt såg på honom hur han tog till sig det. Riktigt rätade på sig och var mallig.
Sen till sist så fick Yume gå det spår som Kumo och jag gick först. Har gjort så förut med henne och det har inte varit några problem. Men nu så var hon heeelt lost i början, gick bara hejsvejs in i skogen ett par meter på måfå. Fattade inte alls vad vi höll på med utan stod bara och glodde på mig. Tog tillbaka henne till spårstarten och visade och berättade ett par gånger till vad jag ville att hon skulle göra och dååå trillade polletten ner. Tror hon var lite bortkollrad av sig själv, som så många andra gånger förut... hehe. Men sen så tog hon hela spåret utan problem.
Ska vara lite försiktig med att spåra med dem för ofta nu i år. Kumo känns som han behöver längta efter spår för att han ska jobba riktigt bra. Och Yume får jag se upp med över lag att inte ha för mycket krav och förväntningar på. Hur som så hade vi en riktigt fin eftermiddag tillsammans i spårskogen. Det kändes verkligen som att vi gjorde något givande tillsammans, och vi blev så där härligt trötta och nöjda efteråt, och det är när det känns så som viltspår är som roligast.
