April är snart slut, och det har varit en riktigt bra månad. Det har i och för sig hänt en del tråkigt i mitt liv också, men det är inget jag vill gå in på här, men jag känner styrka och förhoppningar om att det på sikt kan få mig ännu starkare och säkrare på vem jag är och vill vara. Mars kändes enbart tung och jobbig och mycket berodde på att jag inte kände att mitt arbete var så himla sköj, men det har blivit bättre nu. Dagarna är längre och ljusare och man hinner vara ute och hitta på saker även på vardagarna. Men nu har jag i alla fall sökt utbildningar till hösten, och jag känner mig skapligt trygg i valet av sökta utbildningar och studieort. Jag har enbart sökt utbildningar vid Uppsala för att ha möjligheten att kunna bo kvar, men att det också skulle kännas mer än okej att faktiskt bo där också om det absolut inte funkar med pendling och hundpassning. Så kommer jag in och det fortfarande känns som en bra idé att börja plugga när det närmar sig så kommer jag bli student till hösten, och det känns spännande.
Vi har haft en härlig påsk med skön ledighet och fantastiskt väder. Så vi har passat på att ta riktigt långa promenader och Yume har hunnit bada en massa. Även Kumo har svalkat sig lite, men jag tror att jag väntar ett tag till. Ser fram emot ännu en kortvecka och sen är det dags för årets första utställning på lördag. Kanske skulle ta och träna lite inför den, men vem vill hålla på med ganska så tråkig utställningsträning när man kan träna baklängesslalom och sånt?! Hehe. Men det ska bli kul att se vad som sägs om min lilla skrutta, och om hon får ha kvar någon päls till dess. Det får nog bli en rejäl urborstning och bad på onsdag kanske.
Har börjat ta tag i Kumos lösträning igen. Det känns jättebra och förutom hans bajsrymning i söndags så går det också jättebra. Jag har till och med vågat haft honom helt HELT lös 2 gånger på en udde. Där gränsar liksom 3 sidor till vattnet och det är rätt sumpigt på den 4:e sidan förutom på gångbron som man tar sig ut dit på, och jag inbillar mig att jag har chans att genskjuta honom där om det skulle behövas. Säkert en falsk trygghet, men vi behöver bygga upp tilliten till varandra med små små steg. Och jag aktar mig noga för att ta ut honom för mycket, utan det blir relativt korta pass där jag hela tiden är aktiv med att byta riktning eller erbjuda uppgifter och såklart gott godis. Och han verkar faktiskt tycka att det är riktigt kul att få ha matte för sig själv i skogen. Han får dock ha på sig reflexväst och mitt halsbandet med mitt mobilnummer för säkerhets skull... Har också köpt en överljudsvisselpipa som jag ska träna inkallning med tänkte jag. Han får gå mycket i långlinan nu medan Yume går lös och de kan leka och jaga varandra hyfsat smidigt. Det märks och syns på honom att han både gått ner i vikt och fått mer muskler och kondis, även om min våg verkar dumma sig och visar att han gått upp lite i vikt igen, men det kan ju vara muskelvikt också... Det är skönt att slippa oroa sig över att han är för tjock i alla fall.
Så var årets första tävlingshelg avklarad. Lång, lite jobbig och mycket rolig. Tyckte väldigt bra om tävlingsplatsen och planen och att det bara var så supersmidigt att ta hissen ner till tävlingen från hotellrummet.
Yumes start lördagen:
Domare 1: 7.8 7.6 7.7 Fin start. Bra fokus från hunden genom hela programmet. Till klass II: Börja jobba bort de stora hjälperna.
Domare 2: 7.7 7.5 7.5 Bra jobbat, tänk lite på tolkningen och fånga några av höjdpunkterna.
Poäng: 22.90 Uppflytt!
Placering: 10/21
Yumes start söndagen:
Domare 1: 7.0 7.5 7.5 Lite mindre missar och ljud så når ni uppflytt :) (skall & ljud -0.2)
Jag är nöjd med min och Yumes insats. Det är smått fantastiskt att hon klarar av att fokusera så himla bra på matte i den här situationen som hon gör. Bara det att det hela börjar med att fel låt går på och min första tanke är: "jaha, nu får vi improvisera!" Men det var bara att börja om från början det som tur var :) Jättekul med vårt första uppflytt också!
Till söndagen så var hon lite trött, förståeligt nog eftersom hon förutom att tävla på lördagen busade järnet med Kumos syster Leika som vi hälsade på. Hon startade ju också sent på dagen efter Kumo och var lite upprörd över att få ligga ensam i buren ett tag. Men jag ville i alla fall testa lite hur hon skulle reagera med lite mer uppvärmning och kampa upp henne lite innan vi gick in på planen. Hon har haft lite lägre energinivån tidigare på plan så jag tänkte testa om detta gjorde någon skillnad. Och jo, det blev nog lite mycket för henne för det kom skall och ljud, men jag upplevde henne mer som glad än frustrerad och efter vår start så körde vi lite mer i lobbyn och då kom lugnet tillbaka. Lite tråkigt att det gjorde att vi inte tog ett andra uppflytt, men jaja. Jag kan bli så mycket bättre på att inte ge onödigt stora hjälper och stressa och tappa rytmen, men jag tycker att jag sköter mig bättre och bättre med hetsviftandet i alla fall. Nä, lilltjejen har definitivt gjort sitt bästa. Jag har ju valt "lätta" moment och ett kort program av en anledning eftersom jag vill att hon ska få en positiv start på sin tävlingskarriär, och om det gör att vi missar uppflytt så är det så. Får se om jag ändrar/byter till nästa tävling. Måste i alla fall bli bättre på att sätta accenterna i musiken.
Också över till Kumo. Här är starten från lördagen:
Domare 1: 7.0 7.3 7.5 Försök ha lite längre sammanhängande positionsarbeten. Det blir lite "snuttifierat" och otydligt hur hunden håller positionerna.
Domare 2: 7.3 7.5 7.7 Trevligt program. Pos 9+10 går lite snabbt och hunden håller dem inte så bra. Pos 1 bra och backandet. Skall och lite tapp.
Poäng: 22.05
Placering: 9/10
Söndagen:
Domare 1: 6.8 7.5 7.2 Ett par småstopp. Hunden hänger inte riktigt med alla gånger. Håller dock kontakt med föraren hela tiden. Positivt jobb, trevligt ekipage.
Domare 2: 6.9 7.7 7.6 Bra jobbat! Önskvärt med ngt mer energi hos hunden, men fin kontakt och glad svans! Kom ihåg att sträcka på dig på plan och var stolt över er! :)
Poäng: 21.85
Placering: 9/10
Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Kumo... Jag hade ju som målsättning med den här tävling för Kumos del att ha bra känsla på planen, hjälpa honom på bästa sätt när han blir trött, inte peta och att minska på mina hjälper. Och ser man till det så är jag SUPERNÖJD! Lördagens känsla på planen var helt fantatisk! Jag blev så positivt överraskad över att han är med mig på positionsbyten att jag till och med berömmer så högt att jag stör honom xD Lite trött blev han och jag hinner inte bryta honom så han fastnar och skäller lite, men kommer tillbaka utan så mycket jobb. Nej jag kände mig helt lyrisk när vi sprang av planen. Därför blev jag också besviken när jag fick domarkritiken och poängen för jag tycker att vi har presterat mycket sämre på planen och fått bättre utdelning för det förut. Men jag försökte ta till mig allt till söndagen.
Först och främst gjorde Kumo en bajsrymning på söndag förmiddag, alltså han drog iväg i kopplet när jag släppte det för att jag inte ville följa med in i snåret han hade valt ut till bajsplats. Sen fick jag inte tag på honom och han försvann ur mitt synfält ett tag. Trodde ett tag att jag skulle få skrapa upp honom från E18 istället för att tävla. Men han hittade en barnfamilj att ställa så att jag kunde bryta och kalla in honom. Skithund! Så han var skapligt trött och lite seg på planen, just därför är jag så nöjd med hur han hanterade det. Visst är inte positionsarbetet så snyggt, men han ballar inte ur eller sätter sig ner å kliar sig, utan är med mig hela tiden, och är GLAD. Det funkar rätt bra för hans del att få vara ensam innan tävling, då är han mer motiverad över att jobba med matte, medan Yume blir mer stissig utav det.
Det känns som om vi ändå har blivit bättre på att återhämta oss efter tävling. Nu känner vi oss pigga och fräscha igen och kan börja klura lite på nästa tävling som planeras att bli om en månad. Om det ska bytas program helt, eller bara ändra lite på dem. Känner att jag nog vill pröva att starta Kumo i freestylen nu i alla fall. Vi får se!
Det börjar närma sig tävlingen i Karlstad nu och jag ser riktigt riktigt mycket fram emot det. I slutet av förra året så var jag ju lite mätt på freestylen och tävlande, men nu så har peppen kommit tillbaka. Den där braiga känslan i magen jag hade med båda hundarna i Haninge har liksom stannat där och jag vill liksom visa för mig själv att jag kan göra om det och att jag har tagit ett par steg i rätt riktning när det kommer till att hantera mig själv och hundarna på tävlingsplanen.
Vi har många bra förutsättningar för att denna tävlingshelg ska kunna bli toppen. Vi kommer att bo på tävlingsplatsen eftersom den kommer vara i en konferenssal på hotell Gustaf Fröding, där vi har bott ett par gånger förut. Alltså vet både jag och hundarna hur omgivningarna ter sig, vilket gör att kontrollfreaksmatte redan innan tävlingen får chans att förbereda lite mentalt och DET är viktigt. Man slipper också ha hund i bil eller bur onödigt mycket, vilket också spelar roll. Vi kommer åka ner redan på fredagen vilket tar bort ännu mer stress. Då är det ju liksom i princip bara att vakna på lördagen och gå ner en trapp till tävlingen och köra! Känns också som om klassordningen kan passa oss hyfsat bra. FS 1:an som Yumes startar i är först på lördagen och sist på söndagen, så det blir en lång helg för henne, men det ska bli spännande att se hur hon hanterar det. Jag har ju inte alls lärt mig lika mycket om hur hon funkar i tävlingssammanhang än, logiskt nog, eftersom vi bara startat en gång. Men hon är ju inte lika skör som Kumo när det kommer till stämning och miljö, utan bara matte är med och håller sig någorlunda sansad så har hon har helt andra förutsättningar. Vi har inte samma program som förra gången, utan det är ett lite lugnare tempo, men fortfarande bara med trick hon känner sig säker med. Inget avancerat, men ändå rätt varierade rörelser. Svårigheten ligger som vanligt hos mig i att dels inte stressa igenom och bara vifta sönder allt så fort det blir minsta antydan till miss eller stelna till och börja vifta därför istället. Våga lita på att tempot funkar! Jag ska inte behöva stressa! Det är bättre att det går lite långsamt och tajmingen kanske inte blir spot on och att det är inlevelsefullt än att vi stressar bara för att hinna med alla momenten tror jag. Sen kan vad som helst hända som gör att det inte blir några uppflytt. Bara vi känner att vi är ett team som jobbar tillsammans hur det än går så kommer jag att vara nöjd.
Det blev Htm för Kumo till sist. Den känns helt enkelt mest rätt just nu så då kör vi på det. HtM 1:an är på em på lördagen och fm på söndagen. Så jag tänker att Kumo får äta sin frukost nere bredvid planen på banvandingen på lördagmorgon, sen slappa tills vi ska börja värma upp och köra. Kommer fortsätta med samma koncept som sist. Alltså, skit samma i hur fan vi går och tajmingen, bara att vi går, håller någorlunda positioner och hela tiden försöka motivera och peppa. Mycket stöd med rösten och nu när 2-meters regeln är borta så behöver jag inte peta på honom om han segar, för det hjälper inte. Bättre att peppa upp med röst och kropp och låta honom hitta positionen igen. Det är så svåårt, men jag måste verkligen hålla mig ifrån att peta på honom, om jag nu känner att beröring behövs så räcker det gott och väl med en liten klapp bara, för det är ju för att han blir trött och tappar fokus och fastnar på något runt om som det händer och då behöver han ju stöd att hitta tillbaka, inte en korrigering! Sakta sakta försöker vi träna bort mina stooora hjälper som blir äääännu större på tävling, och ja, det är ju oftast inte hur vida jag ger tydliga hjälper eller inte som gör att han presterar i vilket fall, utan det är humör och stämning. Såå då finns det ju ändå ingen mening med att jag ska gå och peka med en hel släpande arm i backen för att hunden ska veta vad han ska göra, för det gör han. Aja. Jag tror på oss. Jag tror faktiskt att det vi fixar det här. Och gör vi inte det, så kommer vi ändå fortsätta och fortsätta.
Jag vet inte hur kul det är att läsa såna här monolog-planeringar. Men det är en del av min tävlingsförberedelse. Mental visualisering i ord. Att klargöra. Det blir lättare då att släppa den där nervöshetsklumpen. Men det känns verkligen som att jag kommit över en tröskel. För samtidigt som jag fortfarande blir jättenervös när jag tänker på tävling, så kommer ändå minnet av den där glädjen också. Den där känslan i magen, den som jag har haft oavsett hur det egentligen går. För att jag är så jävla stolt över mina hundar, och över mig själv. För att vi kämpar och gör. Och hur glad jag är över mina fluffbollar som på två helt olika sätt ger mig det jag behöver för att utvecklas.
Yume. Demonpup Fluffybutt. Den sötaste och mest högljudda shibatjejen jag någonsin träffat. Mattes fusk-pumi och fejk-terrier. Min lilla svarta. Som är och håller på att utvecklas än mer till en fantastisk liten hund ♥
