Nu såhär sista dagen på juni verkar det som om sommaren dragit igång på riktigt. Med värmen och allt vad det innebär. Jag föredrar ju som sagt lite svalare väder, men ser fram emot att få bada och simträna lite med dogsen. Vi var ner till sjön i helgen och badade faktiskt alla tre. Men det märks att Yume inte alls är lika simsugen som hon var förra sommaren. Antagligen för att hon typ inte har någon päls kvar som kan isolera mot vattnets kyla och för att det fortfarande inte är särskilt varmt i vattnet. Kumo "tvingade" jag att simma lite och han blev riktigt nöjd. Jag blev positivt överraskad över att det inte var olidligt kallt att vada i, så jag tog ett par simtag jag med.
En väsentlig del av sommaren är alltså redan passerad. Jag har
hunnit jobba tre veckor och har ungefär lika lång tid kvar innan min två veckor
långa semester startar. De kompletteringsuppgifter som släpade lite från sista
kursen är inlämnade och hemtentan är rättad och alla betygen inskrivna. Jag kan sätta bock för första året
som universitetsstudent. För att summera lite så är jag nöjd med hur mycket nyttigt jag har lärt mig, men hade som vanligt kunnat sköta planeringen och organiseringen mycket mycket bättre. Sista kursen på våren var "projektarbete och projektledning" och jag fick en del tankeställare som jag hoppas kunna applicera både på arbetsliv, vardagsliv och hundliv.
Men för att återgå till sommaren, och än viktigare; SEMESTERN. 2 veckor är visserligen inte sådan lång tid, och jag känner att jag vill kunna ta det lite som det kommer så jag har inte planerat in så mycket förutom ett par hundgrejor. En utställning, en rallytävling och sen vara med utan hund på en clinic+dagskurs i fritt följ och sedan eventuellt en freestyleuppvisning med Yume. Det känns som om hon börjar hitta tillbaka till sitt vanliga jag igen nu efter den senaste tidens förmodade skendräktighet. Jag märker att hon inte är lika mycket dynamitgubbe och orkar koncentrera sig mer utan att bli helt stissig. Men jag ska fortsätta försöka utveckla lugna belöningar. Hon ser lite halvbedrövlig ut också. Urfälld och omusklad eftersom jag inte fystränat henne något då det inte verkar ha gett en särskilt positiv effekt på det mentala måendet just nu, men nu så tänkte jag försiktigt lägga in några lätta pass med henne. Om bara den där wp-selen jag beställde för snart 2 månader sen kunde ta och komma nån gång... Och sen är jag och Kumo anmälda till Hundlöpet, lite spontant så där. 1 mil har jag alltså tänkt att vi ska orka jogga i början av September, så då är det väl dags att börja träna nu antar jag...hehe. Men det känns faktiskt pepp att ha ett riktigt fysiskt mål att träna inför.
Annars i träningsväg så är det mest rally vi småpysslar med. Perfekt med små, korta pass emellanåt. Vi slänger in svårigheter från både Fortsättning och Avancerad, men många saker "kan" vi redan iom freestylen. Backande, sidbyten, snurrande osv. Högerhandlingen är inte heller helt katastrofal, i alla fall inte hos Kumo som förra sommaren fick träna jättemycket på det, men först och främst fortsättningsklass för hans del. Det kan ju ta ååååår innan vi är i Avancerad klass om vi bara ska tävla inomhus... Och just nu så ska inte fokuset ligga på tävling i huvudtaget utan bara njuta av att det är så roligt att träna
En vecka efter rallytävlingen, förra helgen, var det dags för ett till Avestabesök. Utställning denna gång. Också här funderade jag en del på om vi verkligen skulle åka med tanke på hur det gick sist, och dessutom så tappade hunden typ all päls efter ett bad och kanske inte var i finaste utställningsskick. Med 22 shibor anmälda och med en nakenfis så var ju i alla fall förutsättningarna för det där sista certet inte de bästa. Men det var rätt skönt att tänka så och bara fokusera på den aspekten att både jag och Yume skulle trivas i ringen. Och det skötte vi riktigt bra. Redan när jag såg hur domaren dömde hanarna så visste jag att det inte skulle bli mer än ett VG och då kunde jag fokusera ännu mer på att det fick vara en träningsdag idag. Och mycket riktigt, det blev ett VG. Intressant (och konstigt) hur olika domare dömer. De andra utställningarna jag varit på i år så har det dömts mycket på rörelserna, medan den här domaren ville ha massa. Sen är domare olika hårda med hur de delar ut kvalitetspriser och CK:n och hur tex päls och kondition påverkar där, men att uppfattningen kan variera så om hur vida viktigt det är med en funktionell och sund hund, tycker jag knappast är särskilt positiv faktiskt. Yume tyckte han i vilket fall var för smal...vilket hon inte är. Visst har hon ingenting extra runt midjan, men det tycker inte jag att hon behöver ha heller. Jag tvivlar också på att han skulle tyckt likadant om hon inte hade saknat ALL underull kring magen, hehe. Det var en trevlig dag i alla fall och det kändes skönt att kunna få träna lite. Nu får jag hoppas att lite päls kommer tillbaka tills vi ska ställa ut igen.
Domare: Göran Bodegård
Antal anmälda shibor: 22st
Feminin. Ger ngt väl spätt intryck. Önskar mer substans & stomme. Visad i ngt mager kondition. Lite för finskuren i huvudet. Bra konstruktion fram och bak. Har bra rastyp i rörelse.
VG 4ÖKKL
Jag hittade i alla fall ett gulligt halsband i superfin färg (det på bilden) på tillbehörsmässan och fick en massa gratisprover på hundmat, så det blev om inte annat, lite plåster på såren för utställningsresultatet.
På nationaldagen för ca 2 veckor sedan tävlade vi rallylydnad. Denna tävling skulle bli Yumes debut och jag funderade på hurvida hon egentligen var redo för det eller inte. Jag måste ju försöka se det långsiktiga i tävlandet och vårat mående innan jag bara anmäler och startar i massa allehanda sporter bara för sakens skull. Men efter freestyletävlingen i Skarpnäck där jag ville bara få till en lugn och fin start och istället hade en hund som bara lämnade planen, kände jag att jag så fort som möjligt ville skapa en tävlingssituation där vi inte kunde misslyckas. Så jag bestämde mig för en helt ny taktik; bara belöna lugn. Och att hela jag skulle vara en klump av ickestressande energi. Jag har glömt bort att belöna passivitet, på jättelänge! Så hela veckan före så var vi ute i skogen och skrotade runt en del, och satt i trädgården och bara hade det jättetråkigt. Väl i Avesta i alla fall så hittade jag en lugn sinnesstämning nästan på en gång. Jag var nervös, men vi hade varit där och rekat någon vecka tidigare så att vi visste hur saker och ting såg ut och kändes. Yume kändes som om hon i princip gick på tårna och bara vibrerade av mental överenergi, men jag höll lugnet. Och vi tog oss igenom banan. Det var antagligen inte snyggt. Många snea sättanden, en del oprecisa utföranden, otydliga tempoväxlingar, nosduttande på en banskylt och en riktigt ful slalomsväng där Yume tog ut hela kopplets längd, och säkert ännu mer, men jag var lugn och stressade inte upp mig. Känslan när vi kom av planen var att det dels var skönt att det var över men jag var så nöjd! Det gick att gå en bana på tävling utan att det blev kaos, dålig stämning och rodeo. Vi lyckades med min plan helt enkelt. Jag hade däremot inga som helst föreställningar om någon poäng att skryta med. Jag och mina klubbkompisar som också var där kom fram till att det nog var på gränsen till kvalpoäng.
Också blev det Kumos tur och man kan inte säga så mycket mer än att han presterade. Kändes som om vi fick till ett riktigt fint flyt emellanåt. I slutet av banan får han oftast lite svårare att orka och min nervositet kommer ikapp mig, men förutom en inte helt snygg "sitt framför, höger ingång, framåt" så tyckte jag att vi skötte oss riktigt bra. Jag klarade mig från att göra några större klantigheter som att blanda ihop vänster, höger eller räkna fel denna gången vilket alltid gör gott för självförtroendet.
Så blev det prisutdelning och det visade sig att det gick riktigt riktigt bra för mina rallyshibor. 93 poäng och en 6:e plats för Kumo och på en delad 4:e placering och 94 poäng till Yume. Yumes poäng är i ärlighetens namn alldeles för generös, det finns inte en chans att domaren kan ha sett allt som vi gjorde på planen, men jag har inget filmat så det är väl bara att tacka och ta emot det. I min bok var det Kumo som gjorde bästa rundan för dagen. Så nu har han alltså tagit tre kvalificerande poäng i nybörjarklassen och får sin ANDRA TITEL: RLD N. Vi är dock inte redo att ta av kopplet upp till fortsättningsklassen än så vi är anmälda i nybörjarklass en tävling till och kanske att det blir någon till start innan inomhussäsongen tar vid så vi kan flytta upp (vågar inte tävla honom lös oinhägnat just nu).
Efter de här senaste månaderna med ett ganska svajigt mattehumör och kanske lite för höga krav i träningen så ville jag göra något med mina hundar som jag vet att de tycker är fantastiskt kul och som de har saknat. VILTSPÅR! Nu ska vi få lite hjälp av en instruktör som ska lägga lite spår till oss och hjälpa oss att planera ett träningsupplägg som funkar. Det var riktigt länge sedan jag la spår till dem, någon gång i oktober tror jag och jag kommer inte riktigt ihåg var vi lämnade det hela. Men idag var vi iväg och gick de första spåren. Tidigare så har jag förklarat vad jag upplevt vara problemen med vårt spårande (eller Kumos och mitt om jag ska vara ärlig, Yume har varit klockren sen första spåret!) och pratat en del om hur mina prestationskrav och kontrollbehov spökar och sabbar i även den här aktiviteten. Så nu har jag fått lite andra tankar om vilket syfte och mål jag egentligen bör ha med viltspåret. Jag fick mig en del viktiga, och egentligen väldigt självklara insikter helt enkelt. Spåren idag var inte så långa, runt 200 m och med lite vinklar, och det var mest så att hon skulle få en uppfattning om hur hundarna (och föraren?!) jobbade i spåret. Och om de jobbade!!! Båda två! Så fokuserat och noggrant, en riktig fröjd att se! Främst Kumo är jag väldigt nöjd över. Trots pratande främmande människor i spåret och att de faktiskt hördes avlägsna skott i bakgrunden medan han tog spåret, och ändå bara tuffade han på, och gick precis i vinklarna. Jag kände inte alls att jag behövde analysera vartenda litet steg och huvudrörelse han gjorde för att kunna avgöra hurvida han gick i spåret eller inte, eftersom jag själv inte lagt det och det var osnitslat. Så jag la mig långt bak i linan och det tror jag var väldigt bra för honom så att han fick jobba helt ostört. Yume, som jag upplevt som lite snabb i spåret höll ett riktigt fint tempo och löste svårigheterna självständigt och metodiskt. Älskar att se hur jäkla spårmotiverad hon är!
Lite beroende på hur aktiv helgen blir så blir nästa spår eventuellt på Söndag redan. Känns så himla kul att vara igång med detta igen!
Sen sist har vi varit på två freestyletävlingar och en utställning och jag kan väl sammanfatta det hela med att vi verkligen är inne i en svacka just nu. Om det bara gått dåligt så hade det varit en sak, men det har varit katastrofalt rent känslomässigt och det har varit svårt att skaka av sig.
Förra helgen var vi alltså iväg till Kungsör för debut i FS2 för Kumo och HtM1 för Yume. Kumo kändes taggad inför starten, men på planen så var han inte helt med. Vissa moment satte han riktigt fint medans andra hade han ingen lust med. Detta är ju absolut inget ovanligt, det har hänt förut, vad som däremot inte var väntat är att jag bara hysteriflippar och istället för att bara ta det lugnt och försöka peppa upp honom, stressar upp mig en massa. Efteråt när jag tittade på filmen så syns inte detta så värst ändå, och det var ju verkligen inte det sämsta utförandet vi någonsin gjort, men det kändes inte bra alls. Är jättestolt över att Kumo faktiskt presterar så här pass bra trots världens tråkigaste danspartner på planen.
Domare 1: 7.2 7.7 7.6 Några små stopp, i övrigt fint utförda rörelser och samarbete. Ett program att växa i.
Domare 2: 6.6 7.7 7.4 Kumo kändes lite oengagerad och tappade fokus idag. Det påverkade i kat1. Programmet kändes bitvis som om det var ett med musiken, men stundtals passar de inte ihop helt.
Poäng: 22.10
Placering: 11/16
Sen blir jag bara supertrött, får världens huvudvärk och vet inte hur jag ska klara av att ladda om inför Yumes start. Vi åker hem till Mona och får lite mat och en annan miljö och då kändes allt så mycket bättre. Väl tillbaka och när vi värmde upp inför starten kändes det bra men sen när vi kom in på planen så var hon inte riktigt med mig. Inte heller katastrofdåligt när jag ser filmen, hon stannar till och tittar lite och ligger långt bak i positionerna. Men jag bara tröttnade totalt mentalt och orkade inte hämta tillbaka henne så jag valde att bryta. Nu när jag ser det efteråt så vet jag verkligen inte om jag gjorde rätt eller inte. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat gett henne stöd istället för att vara krävande...
Efteråt ute på parkeringen så satt positionerna igen och jag kände mig bara som en påse skit som inte kan vara ett tryggt stöd till mina hundar och som sprider negativ energi. Efter en del klurande så kom jag fram till att jag ändå ville åka till Skarpnäck helgen efter och bara se det som träning och försöka hitta glädjen igen.
Så först och främst var vi iväg på utställning i Österbybruk i Lördags. Kumo var hemma hos mamma så det var bara jag och Yume. Vi var där i lagom tid och det kändes bra innan vi skulle in. Väl i ringen i öppenklassen så visade hon sig så fint! Jag som varit orolig över att hon inte kan springa och titta rakt fram samtidigt blev så himla glad över hur bra det gick både runt och på diagonalen. Domaren blev jätteförtjust och ville ha upp henne på bordet en extra gång för att ta kort och hon fick excellent och ck. Efteråt kändes det superbra. Men sen skulle vi in i bästa tik och då började jag känna av nerverna, för nu hade vi faktiskt chans på sista certet och det svenska championatet. Så det gick piss att springa! Yume ville antingen galoppera eller gå med nosen i marken och ju mer jag försökte styra upp henne ju sämre blev det och nervösare vart jag. Jag fick en tillsägelse om att "kontrollera min hund" från domaren och vi fick springa ett (eller var det 2?) extravarv ensamma, men då tröttnade hon rejält och fräste ifrån när vi sprang förbi de andra hundarna. Vem vet, han hade kanske dömt likadant även om vi skött oss bättre, men det kändes som om det var det som gjorde att vi missade certet. Så jag kände mig bara besviken på vår insats och all energi bara försvann. Sen surade Yume dessutom till på en annan shiba utanför ringen för att jag inte hade full koll och hon stod och vaktade min ryggsäck när hon tyckte att den andra hunden kom för nära, och då blev det bara ännu mer dålig stämning. SUUUCK! Så när vi packade ihop och åkte mot kompis i Stockholm där vi skulle övernatta var inte känslan fantastisk precis.
Domare: Antonopoulos Dimitrios
Antal deltagande shibor: 12st
An absolute beautiful bith. Extremely nice overall, especially in the head. Excellent ear position. Slightly long in loin. An amazing mover.
EX CK 1ÖKKL R-CERT R-CACIB 4BTKL
Jag funderade en del på om vi verkligen skulle starta i htm:en på Söndagen, men slog ännu en gång fast att jag ville ha en chans till att få till en bra känsla på planen. Nu så här efteråt hade det bästa antagligen varit att bara strunta i det. Men vi laddade upp batterierna med tacos och filmmys på lördagskvällen och på morgonen så hade regnet slutat och vi satte av mot Skarpnäck. Vi banvandrade och jag var lugn och belönade fokus och lugn och det kändes som om vi skulle greja det. Men sen på planen så tar det kanske 15 sekunder innan Yume låser fast blicken på en annan hund och en sekunden efter sätter av ut från planen, mot den. Paniken jag kände då alltså! Som tur var hände ingenting, jag tror inte att hon stack för att mucka utan bara för att hon fick ett jävla infall och den andra hunden var (thank god!) inte mucksugen, så jag fick tag på henne snabbt och då den andra hunden och ägaren såg okej ut så tog jag det snabba beslutet att gå in på planen igen medan musiken ännu var på för att i alla fall kunna avsluta med någon form av samarbete. I den mån det kunde kännas bra så kändes det bra den stunden och vi sprang av och belönade. Jag tyckte att jag lyckades med att inte låta min känslor gå ut över Yume, men sen jag packade bara snabbt ihop, pratade med den ägaren vars hund Yume sprungit fram till och sen åkte vi bara hemåt, jag med en massa tankar i huvudet.
Nä, vi har gjort bort oss en del den här helgen. Både jag och Yume, men såklart mest jag som faktiskt är mer kapabel till analys och som har ansvaret för vad jag utsätter min hund för. Någonstans felar det och det hör samman med orken och teamkänslan som inte är där just nu och som jag egentligen är väl medveten om. Men ändå glömmer jag, hela tiden! Gör misstag, gör om, gör likadant och förväntar mig olika resultat. Är inte det definitionen av en idiot? Kan jag rädda upp det här? Eller förstör jag bara för mina hundar ju mer jag försöker? Jag får försöka göra upp en strategi för hur jag ska hantera mina egna känslor när det kommer till träning, tävling och prestation. För det här funkar ju bara inte!
