Redan när Katla var ett litet embryo i sin mammas mage och jag gick och längtade och väntade på att hon skulle ploppa ut så hade jag bestämt att jag ville träna HtM med henne. Jag har varit nyfiken på Htm så länge. Jag har tränat och tävlat med shiborna såklart, men jag hade ingen riktigt förståelse för sporten. Jag tyckte i början när jag bara pysslade med freestyle, att det i ärlighetens namn kunde se rätt tråkigt ut och att det mest bara var "att gå runt" till musiken. Men så började jag träna lite smått med shiborna. Till en början utan större förståelse för vad det gick ut på. Men ju mer jag tränade och ju mer jag engagerade mig ju mer förändrades det. Det blev också vanligare med riktigt bra och underhållande heelworkprogram på tävlingarna vi var på vilket gav inspiration. Det var en helt annan typ av tillfredsställelse att träna htm jämfört med freestyle, och jag kände mer och mer att jag skulle vilja träna det mer, men shibornas arbetsförmåga är inte oändlig och freestylen och rallyn tog rätt mycket tid. Så det skulle bli den där pumivalpens uppgift att finnas tillgänglig för htm-träning alltså. Så i slutet av sommaren så utannonserades en kurs till våren i htm. Den skulle sträcka sig under heeela våren och innefatta allt ifrån grundinlärning av positioner till programbygge och mentalträning. Med en ny hund och höga ambitioner kände jag att jag ville få de bästa förutsättningarna för att lyckas från början, så jag anmälde mig och min valp. Under hösten och vintern började vi träna lite på egen hand. Lite positioner och lite freestyletricks som kan användas som övergångar. Vi tyckte båda att det var mycket roligt. Katla verkade uppskatta uppgiften och hade hon inte gjort det så hade jag nog blivit besviken, men inte tvekat att se mig om efter något annat att låta henne ha som huvudsyssla.
Även om träningen var kul så märkte jag också att en sån här typ av precisionssport väckte extremt mycket känslor i mig. Jag måste handskas med en uppfattning om "det perfekta". Det perfekta tar en mycket större plats för mig när det det kommer till något som så uppenbart handlar om precision. En dåligt utförd freestylerörelse känns på något sätt enklare att leva med än ett fokussläpp eller en ickekorrekt utförd Htm-position. Jag blir också medveten om de högt ställda kraven jag har på min nya hund. Ibland kan träningen flyta på så bra att jag glömmer hur ung hon är och att hon inte på långa vägar har hunnit lära sig allt jag förväntar mig av henne, och då ställer jag orättvist höga krav. Jag gjorde samma sak med Yume när hon var ung. Jämfört med Kumo så var hon så mycket mera följsam och träniningsvillig och i min iver så skyndade jag på och pressade alltför mycket. Men även om jag är medveten så tar det otroligt mycket energi och möda att bryta sig igenom mina invanda tankebanor och hantera känslorna annorlunda.
Att träna en hund som Katla är också en ny erfarenhet för mig. Jag lär mig jättemycket av att träna henne, för hon är en helt annorlunda att träna än mina andra två hundar. Där jag måste peppa och heja på shiborna måste jag istället vara trygg och metodisk när jag tränar Katla. Hon gör det extremt tydligt när jag är för psykiskt ostabil för att kunna träna i huvud taget och ställer mig mot så många sidor hos mig själv som jag inte gillar. Jag är otålig, lättretlig och ibland som sagt väldigt krävande och kan vara oresonlig när det kommer till det.
Allt det här triggar mycket i mig. Mycket som hör ihop med att mitt mående och många känslor och föreställningar kring mig själv som just nu ligger nära ytan. Framförallt kring min självkänsla. För allt det här leder till en slags uppgivenhet. En speciell tanke som ibland som hastigast flimrar förbi tillsammans med ett hugg i magen: "Hur kunde du tro att du skulle lyckas med det här?" Här är jag, jag vet ingenting om den här sporten, jag har inte kunskap eller redskap eller ens kapaciteten att ta mig dit mina höga ambitioner säger att jag vill. Jag har lyckats skaffa mig en fantastisk hund, men kan inte förvalta den, jag kommer göra fel, ja kanske till och med förstöra hunden eftersom den måste dras med mig. Och på den vägen är det. Efter ett visst träningspass så blev jag helt överrumplad av alla de här känslorna. Det var ett pass som känts så otroligt bra för att sedan kännas piss när jag kollade på film från den träningen. Då hittade jag MASSOR av fel jag gjorde och den där bra känslan den var tydligen bara ett fantasifoster. Är det någonting jag tycker är obehagligt så är det när mina egna känslor inte har någon förankring i verkligheten, och vad kan vara mer verkligt än en film? Det som ändå gör att jag inte bara lägger ner, ger upp, är att jag faktiskt kan ta mig ur detta. Det tar ibland tid, men det går lite fortare och blir lite lättare för varje gång, och det är ett tecken på att jag är på rätt väg. Det är skitjobbigt, men jag behöver också träna på det.
Men är det rättvist då mot hundarna att låta hundträningen vara något slags krigsfält för mig mot mina tankespöken? I själva träningen försöker jag vara i nuet så mycket som möjligt, annars går det liksom inte, jag vill att detta påverkar hundarna så lite som möjligt även om det händer att de hamnar i det i vissa situationer. Det handlar mest om ett efterarbete, när jag ställs mot olika bilder av vad som hänt samt mina egna förväntningar och osäkerheter. Men nu har jag förstått att jag kan välja när det kommer till just den här situationen. Ingen tvingar mig att filma mig själv när jag tränar och ingen tvingar mig heller att titta på det om jag inte vill. Jag kan ha full kontroll med just detta. Ibland filmar jag träningen, men skiter i att titta på det för att jag bara vill behålla känslan just nu, ibland tittar jag på det, går riktigt ner mig för att sedan jobba mig tillbaka. Ibland letar jag bara efter de guldkorn som jag vet fanns där och fokuserar endast på dem. Väldigt ofta filmar jag inte alls. Jag vill lära mig hantera det. För det är ett bra verktyg för att ta sig tekniskt vidare. Du ser vad du gör, vad hunden gör, vad du belönar och vad det blir för resultat osv. Jag vill kunna titta på filmerna helt konstruktivt utan att slå ner på allt och bli helt uppgiven för att det inte känns som att det är någon idé att ens försöka, det blir ändå bara fel.
Med den här kursen vi går nu har vi också möjlighet att dela med oss av våran träning via film och jag har upptäckt att det ger det hela ytterligare en nivå. Att visa andra något ickeperfekt... och att öva på att hantera det. Igår la jag upp filmer när vi tränade ingångar. Det var ett sånt där pass där jag tyckte att det gick mycket bättre än vad filmerna visade. Ingångarna hade inte alls varit så raka och stabila som jag såg dom under träningen. Hundrumpan kom alldeles för snett in och det åkte upp yttertassar och hejsvejs. Jag nojjade, men la upp dem och efterfrågade tips. Det kändes jobbigt, men hanterbart. Och jag fick svar. Jag fick en liten undran om det kanske inte berodde på att jag belönade ganska högt upp, och utåt. Det gick upp som ett litet ljus i huvudet på mig när jag tittade på filmen igen med denna nya information. Visst var det så! Det var ju hur tydligt som helst att det var så! Jag blev smått lyrisk och kände hur jag genast ville pröva att göra om, göra annorlunda. För det hade absolut inte fallit mig in att det kunde ha med belöningsplaceringen att göra, även om det är fullt logiskt att det var det. Visst kom tanken "Det borde du ha fattat själv!" upp, men jag kunde inte köpa den för jag hade verkligen inte en tanke på just den grejen och jag vet hur blind en kan bli när det gäller den egna träningen. Så jag prövade att ändra belöningsplaceringen och vips, kom vi vidare med den ingången, dessutom var det lite annat som lossnade också på köpet. Detta blev bara en så himla positiv erfarenhet och jag tror verkligen den kommer stanna hos mig som en sånt där vägvisande minne. Att jag kommer kunna se tillbaka på det när det känns jobbigt nästa gång och tänka att det blev så himla bra ändå till slut den här gången.
Att skriva om allt det här känns väldigt utlämnande. Men jag vill samtidigt dela med mig. För jag tycker det är så jäkla häftigt att något som hundar och hundträning ger mig så mycket nycklar till annat här i livet. Att det hjälper mig att leva, att det utmanar mig och får mig att utvecklas och bli en bättre människa.
Kanske kommer inte jag och Katla och nå dit jag hade tänkt mig, men så länge det känns bra att sträva efter det så kommer vi att försöka. Vi kommer jobba, vi kommer utvecklas, vi kommer stöta på problem, vi kommer vara less, vi kommer växa, vi kommer jobba ännu mer och vi kommer lyckas med det vi företar oss!
