onsdag 19 april 2017

Katlas Vinter 2017; Little Krull becames bigger Krull


 Katla har ju hunnit fyllt år! Kan inte fatta hur fort det har gått! Mycket vi ska hinna med det kommande året har jag tänkt. Röntga höfter, göra BPH, ta några utställningscert och debutera i lite olika sporter. En utav dem kommer vi faktiskt beta av redan ikväll då vi ska tävla rally för första gången. Jag hade ju inte tänkt att det ska bli nån rallyhund av den här, och vi har knappt tränat bana alls, men alla grunder finns ju där för nybörjarklassen så när jag såg att de skulle ha en kvällstävling här på klubben så tänkte jag why not?! Det går som det går. Vi får träna på att tävla tänkte jag mest. Men jag märker att jag känner mig mer och mer sugen på rallyn istället för lydnaden. Rallyn är liksom säker mark medan tävlingslydnaden är det inte och just nu behöver jag veta vad jag håller på med emellanåt. 

Vi har också hunnit debutera i TtM tillsammans med Karin och Mira som Team "Catwalk". Vi har försökt setts med jämna mellanrum trots att vi bor en bra bit bort från varandra, och träningarna har känts väldigt utvecklande och framförallt roliga. Vi har startat inofficiellt på en träningstävling i den hall här i Uppsala där Katla har tränat rätt mkt innan och det gick riktigt bra. Sen har vi startat på officiell tävling och där var stämningen mer virrig. Jag blev lite chockad då Katla bara traskade ur position för att mest flumma runt, något som aldrig händer på träning. Men det har varit löp och efterföljande skendräktighet som jag tror kan ha spökat lite för henne i en period här. Nu ska vi tävla i helgen igen och jag har sänkt förväntningarna rent prestationsmässigt och vill mest se till att få en trygg och rolig stund på planen tillsammans. 

Vi tränar mycket htm-grunder och läxor till Pernilla-satsningen vi går. Nu håller vi på med alla 10 positionerna i någon utsträckning och jag känner mig rätt virrig emellanåt, och Katla med för den delen. Det är ingångar och ordförståelse och stadga och startträning och sidoförflyttningar i en salig röra! Jag har inte lyckats strukturera upp träningen som jag har velat och min egen ork gör att den också blir oregelbunden. Jag vet att en del på samma kurs har avancerade bulletjournals och känner hur prestationsångesten och mindervärdeskomplex/avundsjukan stinger till ibland. Men nej, jag vill bara hitta nått som funkar, som blir av i huvud taget, och jag kan inte gå i fällan att skita i att lyssna på vad kroppen OCH huvudet orkar med. Det gäller att vi gör det här i den takt det är tänkt och hellre vara noggrann än att jaga på. När vi väl tränar så känns det bra och vi gör framsteg i alla fall. Ibland blir det lite setbacks, men det är ju naturligt också. Det gäller att ha tålamodet att jobba sig igenom dem utan att fuska.
Höll nästan på att glömma att vi varit på utställning också sen sist. Både Katla och två av hennes syskon ställdes i Strängnäs och alla 3 fick excellent. Det var extremt snålt med CK:en så det fick en vara nöjd med. Jag är också nöjd med hur Katla skötte sig, det är mest jag som behöver träna faktiskt. Har lite samma tendens där som i allt annat att jag stressar in i ringen och blir virrig istället för att ta de där sekunderna innan för att ta ett djupt andetag och samla ihop mig. Tanken är ju som sagt att vi ska försöka komma iväg och ställa lite regelbundet under året.

Kumos vinter 2017; Mr K only dance when he wants to

 Och här kommer en uppdatering om Mr K.
Kumo har ju fått haka på Katlas HtM-kurs och han tycker det är superkul att få träna grunder. Kumo gillar grunder för att grunder är LÄTTA och eftersom han är så duktig så får han mycket godis. Jag får liksom en väldigt stark känsla av att han tänker "Va, får jag godis för det här lätta?! Ha! Jag kan knappt tro det!" Kursupplägget är upplagt så att vi hela tiden bygger på lite lite på grunderna så jag har en förhoppning att han fortsättningsvis kommer tycka att det är enkelt och roligt. I kursen ingår det också moment som miljö- och störningsträning och faktiskt så ser jag hur han tillgodogör sig väldigt mycket av det också. Det har ju hänt en massa positiv utveckling sen vi började tävla Kumo och jag och han hade svårt att släppa miljön i huvud taget, men vi kan alltid bli bättre. Speciellt på att släppa snuttefilten som att träna med godis i handen och kopplad hund. Kanske är det skitdumt att utmana på det sättet när han har en diger rymmarhistoria bakom sig, men jag tycker att det har blivit en skillnad sen jag började träna mer med detta i åtanke. När vi tränar är han väldigt följsam och lyhörd och hans mentala omladdningar med blicksläpp mellan repetitionerna har blivit kortare. 

Jag har också fått ändan ur och gjort BÅDE ett htm-program och även påbörjat planeringen på ett nytt freestyleprogram! Det som gjorde att det äntligen släppte med freestyleprogrammet som jag inte alls varit sugen på att ta tag i var att jag hittade en perfekt rekvisita som jag varit på jakt efter sedan jag fick en idé på ett programtema. Hittade denna på loppis för en billig peng:

Och det kanske går att gissa vad temat kommer vara. Så nu är musik ihopklippt och det finns en skiss för ca halva programmet. Känner igen hets med att börja tävla med det så snabbt som möjligt, men nu är i alla fall startsträckan avklarad känner jag. Jag känner mig också mer taggad att "ta tag" i Kumos freestyle nu när Yumes championat är fixat. 
Htm-programmet jag fixat har vi redan hunnit tävla med en gång, men det var ingen höjdare. Det är ett väääldigt avancerat program för klass 1 och egentligen så har det ju gått väldigt bra för oss när vi bara improviserat. Men ja... vi ska tävla nu i helgen med det så jag vill se om det går bättre då eller om jag ska omvärdera tanken med att ha ett program just nu i klass 1. När vi tävlade var han väldigt seg så varken positioner eller musiktolkning blev något bra. Fick en fin poäng för programplaneringen i alla fall, haha! Och då gav jag ändå upp och improviserade en del här också.. Bjussar på en film på spektaklet:


Älskar också att vi fick kommentaren från en av domarna: "Musiken passar dig mycket bättre än hunden".

Yumes vinter 2017; The awsome Demonpup

OJ vad mycket som hänt sen sist jag skrev! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Men jag betar helt enkelt av hela gänget i ett inlägg var för sig tror jag... Så här är lite om vad Yume har haft för sig.


Vi gjorde årets första officiella tävling i Kungsör i mitten på februari. Träningen inför den hade varit lite skakig där hon ömsom varit väldigt fokuserad och taggad men ibland också väldigt ljudig. Den första av två starter började hon i princip med att vilja springa av planen mot vad hon trodde var en externbelöning. Jag röt åt henne med ett skarpt, men ensamt NEJ och då kom hon utan knussel eller ledsna miner tillbaka och jobbade på och vi avslutade programmet med många fina delar. Fick ett avdrag för korrigering men tyckte att det fick det vara värt för att markera att det beteendet är ingenting jag vill veta av när vi jobbar. Nästa start gick jag in på planen och var helt inställd på att ge min hund stöd och kärlek och det var verkligen så skönt att bara få berömma och heja på i princip hela programmet istället för att pressa och jaga på. Och jo fokuset blev bättre, men då vi var trötta blev inte precisionen lika bra. Båda starterna var nära cert så jag kände mig ändå nöjd med vår prestation.

Några veckor senare var det dags igen i Karlstad och även där var det dubbla starter. Då hade Yume precis börjat löpa och var alltså tvungen att starta med löptrosa och då tänkte hon minsann INTE ligga och än mindre krypa på golvet med den på sig! Så jag fick lite hejsansvejsan stuva om lite i programmet och utesluta de grejerna. Första starten gjorde vi en del fina grejer i, men med ett par rejäla stopp där hon liksom bara la av, men jag tyckte att jag jobbade på bra själv och stöttade så gott det gick. Jag hade egentligen tänkt innan att den andra starten skulle bli en belöningsstart oavsett hur det gick i den första för att inte pressa henne onödigt mycket. Men när jag såg poängen och att det bara fattades 0,1 i utförandet så var det där och gnagde ändå. Jag ville testa att köra på i alla fall. Hon var trött, men ändå så hankade vi oss liksom fram genom programmet. Knappast någon superenergi, och vissa saker blev verkligen inte särskilt tjusiga, men det som krånglat den första starten krånglade ändå lite mindre nu och förutom på slutet där vi inte riktigt höll ända fram, så var det förvånansvärt bra jobbat. Men när vi sprang ut från planen grämde jag mig ändå lite för att jag inte belönat ändå. Men den starten visade det sig skulle räcka till vårt sista CERT så där och då klarade vi av championatet. Jag blev otroligt glad såklart, men kanske mest av allt lättad faktiskt. Det känns liksom så skönt att få släppa det målet och mer fokusera på en annan typ av tävlingskarriär i freestylen för Yumes del. Jag är så jäkla stolt över henne och hur hon har vuxit in i rollen som tävlingshund. Mest av allt imponeras jag av hennes förmåga att pressa sig själv även när hon tycker att det är jobbigt, och hon gör det för min skull! Det är en egenskap jag inte vill överutnyttja, men det är ju fantastiskt att den finns där. 
 Yume är alltså den första shiban i alla fall Sverige och Norden med ett freestylechampionat. Jag kan inte svära på att hon är först i Europa eller övriga världen, jag har inte jättebra koll på hur det ser ut med aktiva i England, USA och asien, men mig veterligen finns där ingen som kommit lika långt i sporten. Hursom så ville vi såklart fira denna bragd ordentligt! Så vi bjöd in vårt träningsgäng här i Uppsala på shiba-championatstårta och träning i vårsolen.

Vi har även startat på en tävling till efter Karlstad, med två starter. På ett helt nytt ställe denna gång och det var ett tag sen sist. Första starten var hon så ofokuserad och seg att jag valde att bryta och belöna upp lite moment och andra starten var inte fantastisk på något vis, men vi höjde vår kvalpoäng med en tiondel i alla fall, haha! Det räckte också till en 3:e plats och en rosett. Nu är det tävlingsvila ett bra tag framåt och sen tar vi tag i det igen till hösten har jag tänkt för det är nämligen så att..

...Hon är parad! För några veckor sedan så var hon på en dejt med en äldre röd herre och även om det är för tidigt att säga så tror jag allt att hon är dräktig. De tecken som har varit de andra gångerna visar sig nu också så jag skulle bli förvånad om det inte är så. Hungrig, kelig och pruttig! Hehe. Men om två veckor så ska jag nog kunna gissa mer säkert. Jag hoppas så att hon faktiskt är dräktig så att vi har de där två foderkullarna bakom oss och kan satsa helhjärtat på tävlandet sen. Jag vill ju eventuellt ta en kull på henne själv, men det blir inte än på några år, så tills dess hinner vi träna och tävla en massa. Men blir det inget nu så får vi tänka om, och det är väl inte hela världen heller.